Inskannad version

Mina nio skolår
Jag kom in i klassrummet på darrande ben och höll pappa i handen. (Det var
inte särskilt många pappor där, mest mammor. Min mamma kunde inte följa
med, eftersom hon hade upprop med sin egen klass, som gick i sjuan och just
hade börjat högstadiet.) När jag någon gång fick följa med till mammas
skola, såg jag upp till eleverna som vuxna.)
Inne i klassrummet satt fröken bakom katedern och log. Hon var väldig och
hade blont burrigt hår och stora glasögon. Man väntade sig att hon, när hon
kom hem, skulle (hon) oklart om läraren eller eleven satt dit
parentesen
ställa sig vid spisen och göra bullar, den typen var hon.
Jag satte mig vid en bänk och pappa satte sig vid väggen. När jag tittade
mig omkring kände jag bara tre personer. De var Hanna L, Danne, och Tommy.
Hanna brukade jag vara med på dagis. Vi var nästan som bästisar där. Danne
och Tommy brukade leka med lego tillsammans på dagis.
Annars så var alla väldigt lika tyckte jag. Där var tex Patrik och
Christoffer som jag aldrig kunde hålla isär, enligt vad jag tyckte där var
de lika som bär. Båda var små, ljusa och hade blont hår. I och för sig hade
Patrik glasögon men det hjälpte inte, de var väldigt lika i alla fall.
Klassrummet var hemtrevligt. Det var ganska litet och målat i murriga
färger. På väggarna var olika bilder uppsatta, en bild för varje bokstav.
Där fanns växter i fönstren och långa gardiner, som räckte ända ner till
golvet.
I ett hörn fanns ett runt bord där vi kunde sitta och sticka eller virka.
Lisa, som vår fröken hette, ville att vi alla skulle kunna både sticka och
virka. Men eftersom jag är vänsterhänt och hon var högerhänt så gick det
inte så bra. Naturligtvis visste jag inget om allt det där då, när jag satt
med bankande hjärta i bänken, den första skoldagen i mitt liv.
– Hejsan allesamman. Jag heter Lisa. Välkomna till klass 1C.
Fröken hade rest sig upp och stod där längst fram i klassrummet och
pratade. Hon var stor och rund. Senare på lågstadiet fick vi ofta massera
hennes axlare eller sätta upp hennes hår. Hon var precis så som man tänker
sig en fröken.
När hon hade hållit upprop fick vi gå hem. Det kändes lite snopet att bara
gå hem sådär direkt. Vi fick en lapp med oss hem, på saker som vi skulle ta
med oss till skolan under den följande veckan.
När vi hade gått i skolan några veckor, började man komma in i rutinerna.
Man följde ett schema, om än inte så gravallvarligt som nu på högstadiet.
Det behövdes inte eftersom vi hade samma lärare i alla ämnen.
Det var korta dagar, man kunde börja kl 9.00 och sluta 10.40. Jag tror det
var ganska lagom, eftersom det var jobbigt att sitta still då, när man var
van vid att få springa och leka som man ville hela dagarna.
Under det första skolåret fick jag väldigt många nya intryck. Läsa kunde
jag redan på dagis, men det var ändå mycket nytt att lära. Många ämnen var
nya: matte, svenska och GYMPA. Gymnastik var ett helt nytt ämne. Det var
roligt men samtidigt lite obehagligt. Jag hade tex aldrig sprungit stafett,
och det var lätt att göra bort sig. Vår lärare var hård, och jag tror inte
hon förstod att man inte var så bra på allting.
År lades till år och erfarenhet lades till erfarenhet. I trean började vi
med engelska. Jag tyckte att det var ett omöjligt ämne, ett omöjligt språk.
Jag trodde att jag aldrig skulle förstå någonting. När jag kom hem i bland
kände jag mig gråtfärdig.
– Stamp! Vad betyder det? frågade Lisa och stampade med foten för att vi
lättare skulle komma ihåg.
– Frimärke! svarade klassen i korus. Jag vet inte om det var en så bra
metod, men nog kommer man ihåg ord som stamp, umbrella och dog. Ju äldre
man blev ju mer ifrågasatte man frökens auktoritet. Hon förhörde aldrig
läxor och var borta mycket.
När vi så skulle byta stadium och lärare var jag ganska så glad att slippa
henne.
Första dagen på mellanstadiet var pappa med, då också, av samma skäl som
förut. Konstigt att mamma alltid hade upprop samma tid och dag som jag. När
man nu började på mellanstadiet kände man sig stor, nästan vuxen.
Man var säkrare och kände till skolan bättre då än tre år tidigare.
Skolan jag gick i var relativt liten, bara låg- och mellanstadium och den
var väldigt ljus. Min nya lärare eller magister hette Ralf. När man ropade
på honom ropade man Ralf, till skillnad från när vi hade Lisa, då ropade
man alltid fröken, annars sa hon till en.
Nu fick man schema, ett riktigt schema. även om vi inte följde det så noga.
Det var man stolt över,
Dagarna var nu lite längre, men det gjorde ingenting. Atmosfären var
fortfarande hemtrevlig och mysig. Klassrummet var nu lite större, men nu
fanns det en soffgrupp där och serietidningår på det tillhörande bordet.
Soffgruppen hade Ralf tagit hemifrån, när han hade köpt en ny, och det var
ju snällt. Det fanns många olika spel i klassrummt redan den första dagen
vi kom, även om vår klass tillförde många som vi köpte för vår klass|kassa.
Vår lärare var sträng och höll oss i ett hårt grepp. Jag vet inte om det
var bra eller dåligt. När man började på högstadiet fick man nästan en
chock av hur slappt allting var. Man fyllde aldrig i någon lapp när vi hade
varit borta och varför, det som Ralf hade varit så noga med. Man hade flera
olika lärare och det blev inte samma koll på en, men man hade heller inte
samma kontakt med sina lärare som man hade på låg- och mellanstadiet. Nu
började vi med geo|grafi, bild, historia och religion, och på engelskan
började man läsa texter. Ingenting var särskilt svårt eller jobbigt, och
man hade inte heller särskilt mycket läxor. Ralf skrev upp på tavlan vad vi
hade för läxor till varje dag, och när dagen var slut gick vi alltid igenom
dem tillsammans, så att ingen skulle glömma bort dem
På rasterna satt vi mest inne i klassrummet och spelade spel eller kort.
Ett år, jag tror det var i femman, spelade vi kort jämt. Varje rast, varje
dag nästan hela året, utan att tröttna. Vi blev ex|perter på kortspel efter
ett tag.
När vi gick i sexan började vi samla pengar till en klassresa. Ralf var en
eldsjäl, och organiserad allting. Det var han som fixade lotterna vi sålde,
han tog hand om pengarna från brödet vi sålde och satte in det på banken
m.m.
Varje dag efter skolan gick vi runt i Ranbo, mest i Ranbo centrum och sålde
lotter. Det var roligt i början, men när man hade sålt i några veckor,
började man att tröttna. När lottperioden var slut började vi knacka dörr
hos folk och sälja bröd. Jespers, pappa
jobbade på ett bageri och därifrån fick vi nybakta kakor och bullar. Jag
köpte många kakor själv eftersom de var så goda. Billiga var de också.
Nackdelar fanns det förstås. Vi skulle sälja kakor till en tant i mitt hus.
Hon skrev villigt på lappen, och vi lovade, att vi skulle lämna kakorna
till henne dan´ därpå. När vi kom nästa dag, kände hon inte igen oklart
om ”oss” är lärarens eller elevens
oss eftersom hon var lite senil. Hur vi
än försökte få henne att förstå, att hon faktiskt hade skrivit på lappen,
så var det enda hon sa:
– Hur kunde ni veta vad jag heter? (Hon hade själv skrivit på lappen.)
Kakorna fick vi köpa själva. Vi skulle åka till Göteborg. Vi skulle bo på
hotell och gå på Liseberg.
Vi åkte på fredag morgon och kom hem måndag kväll. Resan var rolig och bra,
det enda som var lite orättvist var att vi som hade samlat ihop pengarna
till resan, vi fick dela rum tre och tre och alla i hela korridoren delade
på en toalett. (vi bodde i den orenoverade delen av hotellet) medan lärarna
och föräldrarna hade varsitt enkelrum med toalett och dusch i den
renoverade delen. Annars var resan bra helt igenom.
Det var den sista utflykten vi gjorde med Ralf. När man börjar på
högstadiet brukar ju klassen splittras, men så icke vår.
Ralf ville att vi skulle få fortsätta gå i samma klass som förut, varför
vet jag inte. I bland tycker jag att det är synd, det skulle ha varit
roligt att få träffa några nya klass|kompisar.
När jag började sjuan bytte jag skola. Då började vi i en mycket större
skola med både låg-, mellan- och högstadium.
Allting blev nytt: ny skola, nya lärare och ett helt annorlunda schema. Nu
äter man på en och samma tid varje dag, har rast samma tid varje dag osv.
Det är bra eftersom man då lättare kan hålla reda på tiderna.

Nu fick man en ny lärare i nästan varje ämne. Man fick också många nya
ämnen tex kemi, fysik och biologi. Allting blev i ett slag så väldigt
annorlunda.
Nu har vi ett klassrum för varje ämne, de är kala och ganska tråkiga. Alla
klasser har var sitt hemklassrum där man samlas och har tex klassråd, men
man får ändå inte samma känsla av att det här är mitt klassrum och här
fixar vi till det, som man hade på låg- och mellan|stadiet.
Där gjorde alla samma saker, ”då” kan vara utsuddat då alla läste samma
böcker osv.
Nu är klassen uppdelad i många olika grupper, en del av klassen har
särskild matte, andra har allmän. En del har tyska medan andra har franska.
Egentligen har vi alltid varit indelade i olika grupper, ända sedan ettan
faktiskt, även om det märks mycket mer nu.
I ettan var vi indelade i ”äpplen” och ”päron”. Alla som bodde ungefär på
samma ställe gick i samma grupp Jag gick i ”äpplegruppen”. Om man jämför
alla tre stadierna så tycker jag att alla har varit både bra och dåliga.
Man har fått nya erfarenheter av dem alla.
När jag tänker tillbaka så tycker jag att tiden har gått otroligt snabbt,
snart har jag gått ut grundskolan Då har jag gått i skolan i 3/5 (se vad
jag kan!) av mitt liv. Men om jag nu tänker framåt är det nästan ingenting,
eftersom jag ska börja på gymnasiet (åh, vilken fasa, jag oroar mig
verkligen.) nästa år och gå där i tre år och sedan antagligen läsa vid
universitet, man får alltså räkna med att man har ca 6-7 år kvar av
skoltiden!