Inskannad version

Mina nio skolår
Åk 1. 19XX
Första skoldagen är nog den mest nervösa dagen i livet. Fast det kan ju
inte jag veta ännu.

Jag hade fått en ny ryggsäck. En blå konken. I ettan hade så gott som alla
konken-ryggsäckar. En del kallade dem för fjällrävenryggsäck, men sa man
konken, förstod alla vad man menade. En dag, långt innan skolan började,
hade det kommit en tant till dagis, och frågat om jag och min enda
jämnåriga kompis Samuel ville gå i samma klass. Det ville vi, och hon sa
att det nog skulle gå att ordna. Men det blev inte så. Jag skulle få en
fröken som hette Petra Melin. Samuel fick en som hette Ida. Samuel var lika
lång som jag, och jag trodde att jag var normallång fram till första
skoldagen, då jag upptäckte att jag var ett huvud längre än alla andra. Det
fanns en flicka till, som var nästan lika lång som jag. Jag var också
tjockare än alla andra. På dagis spelade inte sådant någon roll och det
trodde inte jag nu heller. Men där hade jag fel. Att jag var stor och tjock
skulle jag få höra vid varenda litet bråk det närmaste 5-6 åren. Men det
visste jag inte då.
Nu åter till den första skoldagen.
Jag kunde se skolan från mitt fönster hemma. Den var stor och gul. Den
dagen såg den ännu gulare ut i solskenet. Det var ju början av Augusti, så
det var fortfarande varmt. När vi kom fram till klassrummet, mamma och jag,
var en del av klassen redan där. Jag skulle sitta bredvid en pojke som
hette Oskar. På andra sidan hade jag Signild som var ett år yngre. Hon hade
fått börja ett år tidigare, och henne kände jag redan från dagis. Fröken,
som var en stor tant med lila klänning, hade stått och hälsat alla
välkommna vid dörren. Hon hade nu gått och ställt sig bakom ett skrivbord
(som jag senare fick lära mig hette kateder) längst fram. Hon log och
hälsade än en gång alla välkomna. Hon ropade upp alla, men när hon kom till
en pojke som hette Mauritz, var det ingen som svarade. Några av hans
kompisar sa, att han nog var i Grekland. Han började senare på terminen i
min klass som hette 1b.

I årskurs ett, två och tre fick vi lära oss alfabetet, läsa (men det kunde
jag redan) och skriva. I trean fick vi börja lära oss engelska. Men då
lärde man sig ingenting. Vi fick lära oss att säga: cat, dog, stamp, mouse,
yes och no. Det var senare på mellanstadiet som man lärde sig något. I åk
fyra fick vi en ny lärare som hette Mikael. De flesta var nog lite rädda
för honom, för man hade bara sett honom när han skällde ut elever som hade
gjort något dumt. När vi hade Petra, hade vi aldrig gått efter schemat. Det
var hon som valde vad vi skulle ha för ämne. Nu när vi fick Mikael, skulle
vi gå efter schema, stå upp i bänken och säga ”Godmorgon” eller ”Goddag”
efter varje rast. Det var mycket som förändrades då. Vi fick ett nytt
klassrum på andra våningen i stora delen av skolan. Förut hade vi haft
klassrum i den lilla delen av skolan. Där fanns det bara två klassrum, ett
uppehålls|rum, bibliotek och på andra våningen var det fritids. Jag hade nu
fått flera kompisar, men mest var jag med Signild och Jennifer som jag gick
på samma fritids som. Vi tre höll jämt ihop. Tjejerna i klassen var
indelade i små grupper. Stina, Karolina, Midia och Linn var en grupp. Alva
och Miriam var en och sedan var det vi tre. När vi nu började i fyran
slutade Miriam, och Alva började vara med Jennifer istället. Jag kände mig
nu lite sviken av Jennifer, som jag hade lekt mest med. Signild hade så
många andra kompisar, men nu var det vi som lekte mest. Det är nog lättare
att vara kille i vissa fall, för killar kan alltid vara i en stor grupp.
Där får alla vara med. Jag, Signild, Jennifer och Alva bildade nu en grupp.
I trean hade det börjat en flicka som hette Kajsa. Hon var alltid utanför.
Vi försökte få henne att vara med oss, men hon vågade nog inte. Hon blev
ofta mobbad av killarna i klassen. Hon brukade vara mest med oss de få
gånger hon vågade vara med. I sexan åkte vi på klassresa till Göteborg. Vi
hade samlat ihop ca 30 000 på ett år. Vi hade jättekul hela klassen. Vi
bodde på hotell och en dag åkte vi över till Danmark. Vi fick bo i den
orenoverde delen av hotellet. Nu hade Alva bytt kompis och var med Signild.
Så det var jag, Jennifer och Kajsa som delade rum. Alva och Signild ville
inte sova med Kajsa. Det tyckte vi var taskigt, så hon fick sova med oss.
Vår lärare och två pappor som var med fick sova i den nyrenoverade delen.
De fick egna rum med toalett, dusch och TV. Det tyckte klassen var
orättvist. Det var ju vi som hade samlat ihop pengarna. De tyckte att dom
var värda det som hade uppoffrat sig att följa med.

När vi började högstadiet skedde de verkliga förändringarna. Min
mellanstadie lärare hade skrämt upp oss med att det var bråk varenda dag,
och att dom sålde knark på skolgården. Så var det inte alls. Det var inte
alls speciellt bråkigt där. Man fick köpa godis i skolan, något som varit
strängt förbjudet på låg- och mellanstadiet.
Man fick börja i en ny skola som låg mycket längre bort. Jag hade valt
fraska som till|valsämne. Det skulle bli spännande att få lära sig ett helt
nytt språk. Signild hade valt tyska, precis som Alva. Alva som nu hade bytt
kompis igen, var med Linn som också hade valt tyska. Men Signild blev nog
inte ledsen över det. Hon har så många andra kompisar. I sjuan började
också sju stycken nya elever i vår klass. Tre av dem kom från Laghusskolan
och de andra kom från en montesori klass i Lundatorp. Innan vi började
sjuan ville man att klasserna skulle splittras och bilda 3 st sjuor, men
våran klassföreståndare ville inte det, så det blev inte så. Han bestämde
det utan att fråga oss. Jag tycker, att, det hade varit kul med nya
klasskompisar. Det hade ju förberett oss inför gymnasiet. Första dagen i
sjuan var det kvartsamtal. Det kändes urlöjlig att gå där med mamma. Alla
stirrade och undrade väl, om man inte vågade gå dit själv. Jag hörde en
kille fråga en annan, varför alla sjuor hade föräldrarna med sig.
Jag fick två klassföreståndare. Den ena hette My Lagerblad och var liten
och hade glasögon. Den andra hette Sture Holmer. Sture Holmer skulle jag ha
i särskild matte och kemi. My skulle jag ha i svenska och särskild
engelska. Sjuan gick ganska fort, men det var nog den roligaste årskursen
att gå i. Det var så många nya ämnen. På låg- och mellan|stadiet hade man
haft samma klassrum hela tiden och en egen bänk att lägga böckerna i. Nu
fick man ett skåp som man skulle sätta ett hänglås i. Året innan hade de
haft vanliga lås i skåpen, så det här med hänglås var nytt för alla.
Den här skolan var mycket större än Ribbing|sta skola som jag hade gått i
innan. ”Gympasalen” låg i en separat byggnad och var mycket större än
gymnastiksalen i Ribbingsta. Jag har alltid avskytt gymnastik. Det beror
nog på att vi hade en hemsk gymnastiklärarinna på lågstadiet. Man fick inte
gå på toaletten när man ville. En gång frågade Alva om hon fick gå på
toaletten. När hon inte fick, blev hon tvungen att sätta sig på golvet, där
hon kissade på sig. Hon hjälpte bara dem som redan var duktiga i gymnastik.
På mellanstadiet var nog alla lättade när vi fick vår klassföreståndare i
gympa.

I åttan var det mer press för då fick man ju betyg. Jag fick 3,4 i snitt
och var rätt nöjd. Vårterminen i åttan höjde jag i betygen och fick 3,9. Nu
i nian blir det nog svårare att behålla betygen, för nu är det fler som har
börjat kämpa. Man vill ju komma in på en bra linje. Jag tycker att det är
svårt att veta när man är 15 år, vilken linje man ska välja. Det valet är
ju för resten av livet.