Mina skolår

Att börja skolan när man är sju år är något nytt och spännande. Jag var nog
mest rädd, precis som jag är än idag. Fast inte på samma sätt. Då var jag
rädd för att inte passa in, att inte vara som alla andra. För att vara
ensam. Rädslan för ensamheten har jag kvar, men jag har fått lära mig att
jag aldrig kommer att passa in. Och jag är nog faktiskt lycklig över det.
Varför ska man vara som alla andra?
När jag började i första klass hade jag turen att hamna i samma klass som
min allra bästa vän. Vi hade varit bästa vänner sedan vi var ett år och
började på dagis. Hon var ganska dominerande och ville gärna bestämma över
andra. Fast det gjorde inte mig så mycket. Inte då. Vi gled hur som helst
ifrån varandra under andra och tredje klass och jag fann en ny vän. Även
hon var ganska dominant, men hon var ändå lite mer som jag. Vi kände väl
kanske redan då på oss att vi inte passade in. Tillsammans blev vi ett
team. Vi upplevde resten av låg- och mellan|stadiet tillsammans.
Jag minns hur det var i skiftet mellan trean och fyramn, när vi fick vår
första nya lärare. I stort sett ingen i klassen tyckte om henne, hon var
mycket strängare än vår gamla lärarinna. Men vi lärde oss att tycka om
henne. I alla fall några av oss.
Vi fick engelska på schemat i fyran, ett faktum som gjorde mig glad.
Engelskan blev snart mitt favoritämne och har varit det ända sedan dess.
Av alla ämmen vi hade var det nog idrotten jag tyckte sämst om. Vi bytte
lärare ganska ofta, men ingen av dem lyckades bota min extrema bollrädsla,
som jag fortfarande har kvar.
Vi hade ett ämne som vi kallade ”Hjulet”. Det var också en stor favorit
som gick hem hos de flesta. ”Hjulet” innebar att man hade fyra ämnen att
välja mellan, bland annat uppsatsskrivning. Jag kommer inte riktigt ihåg de
andra ämnena, men jag har ett vagt minne av att matematik också fanns med
att välja på. Jag brukade i alla fall hålla mig till uppsatsskrivningen.
Jag undrar hur många berättelser jag började på egentligen…
Ett annat starkt minne från mellanstadiet är när vi en gång hade slöjd på
Verkstan. Vi hade en ganska jobbig elev i vår klass då. Samuel hette han.
Egentligen var han väldigt snäll, men jag tror att han hade problem hemma.
Han fick hur som helst ha en assistent under skoltid. Hon hette Lisa och
var verkligen snäll. Hela klassen tyckte väldigt mycket om henne . Nåja.
Tillbaka till den där dagen på Verkstan. Under lektionen klättrade Samuel
upp på taket på skolan, som var kanske tre våningar hög, och hotade med att
hoppa. Lisa fick långt om länge ner honom och som tack fick hon senare en
spark på benet av honom. Om jag inte minns helt fel var det samma dag som
en flicka i klassen fick en stor spelkula i huvudet så att blodet rann om
henne. Hela klassen blev alldeles chockad och alla stod och grät.
Lyckligtvis var kuratorn på skolan den dagen och kunde ta hand om oss.
Vilken kalabalik det var den dagen!
I femman åkte vi på klassresa till Gränna. Vi var där en helg och hade
väldigt trevligt. Jag minns att jag skröt om att jag varit där ett antal
gånger innan, eftersom min familj åker igenom Gränna varje gång vi ska
hälsa på släkten i Södermanland.
Ett särskilt starkt minne jag har är skolavslutningen i femman. Jag tror
att jag spelade trumpet i kyrkan då… Nästan alla grät när vi skiljdes åt
den dagen. Men inte jag! Redan då var jag rädd att gråta inför andra. Ännu
en rädsla som sitter i.
När vi började sexan var jag ännu räddare än när jag började ettan.
Antligen berodde det på att jag hade hört min bror prata om stora, hemska
Killebäck. Men efter några veckor på skolan visade det sig att det inte var
så farligt, trots allt. Jag och min bästa vän höll ihop. Något så när, i
alla fall. Jag minns ett arbete i sjuan. Vi skulle skriva om antikens
Grekland och jag och min kompis skulle skriva om mytologin. Jag minns inte
ens vad som hände, men jag minns att min kompis blev väldigt sur på mig den
gången. Jag bönade och bad om förlåtelse för något jag inte visste att jag
gjort. Ungefär samma sak hände senare i sjuan också, med ett arbete om
skiljetecken. Jag tror att det var första gången sedan mellanstadiet som
jag grät i skolan. Jag skolkade till och med från en lektion då. En lärare
hittade mig och tog mig till min lektionssal. Sedan hämtade han min kompis
och min klassföreståndare. Vi bad varandra om ursäkt och grät i varandras
armar och sedan var allt som vanligt igen. Konstigt.
Något jag särskilt kommer ihåg är litteratur|fördjupningen vi gjorde i
åttan. Vi fick inte någon ordentlig förklaring på vad vi skulle göra den
gången, bara ett kompendium som ingen människa skulle läsa på eget bevåg.
Vi hade en vikarie i svenska när vi fick ut det där kompendiet. Hon skulle
gå igenom alltsammans med oss, men sedan blev hon sjuk, så vi fick en
vikarie för vikarien. Han var dock inget vidare bra lärarämne. Jag tror
inte att någon i klassen gjorde något vettigt över huvud taget under den
tiden. Senare fick vi en jättebra vikarie. Slutligen fick vi våra
litteraturfördjupningar färdiga och jag har för mig att jag fick ett hyfsat
betyg på det.
Men trots att den nya vikarien var väldigt bra kändes det ändå skönt när
vi fick tillbaka vår ordinarie lärare i början av nian. Det är svårt att
tänka sig att det faktiskt inte är så länge sedan…
Och nu har man bara ungefär fyra månader kvar i grundskolan. Det, om
något, känns konstigt. Tänk att behöva börja om på nytt. Igen.