Att byta skola
Jag har precis börjat i 7:an på en ny skola. Man fick ju välja vem i
klassen man ville ha med sig. Jag valde då mina bästa kompisar Sofia och
Sara. Men tyvärr fick jag inte någon av dem, men dem hamnade i samma klass.
Vilket jag tycker är orättvist, men som jag alltid får höra utav mamma:
”livet är orättvist”. Jag har pratat med rektorn om att jag vill ha mina
vänner i min klass. Han säger att han inte kan göra något. Säkert han är
bara för lat och han orkar inte hjälpa mig.

Första dagen jag började, så hade jag ingen att umgås med. Alla andra hade
ju redan sina kompisar och behövde inte någon mer i sitt ”gäng”. Men som
tur var, så placerade våran lärare ut oss. Det var tur för annars skulle
jag säkert sitta ensam i ett hörn och jobba. Dom som hamnade vid mig var
klassen tuffingar Hanna och Fia och den super söta killen Tomas. Det var
mest dem tre som satt och pratade. jag satt bara och lyssnade. Men helt
plötsligt så börjar Hanna att prata med mig.
– Var har du din kompis då? sa hon med spydig röst.

– Eeee….. Dem går i en annan klass, sa jag med en darrig röst.
– Så du känner ingen i klassen?
– Nepp….
– Du kan hänga på oss sedan, om du vill?
– Visst, om de är okej med er?
Jag var så glad att jag ville spricka. Jag trodde aldrig att dem ville bli
kompis med mig. På rasten så följer jag med dem till rök|rutan. Dem ställde
sig där och började och röka.
– Vill du inte ha ett bloss? frågade Fia.
– Nej tack, jag har aldrig testat!
– Men någon gång måste vara den första.
Så jag tar ciggen och drar ett bloss.
– Det var väll inte så hemskt?
– Nej det var faktiskt ganska gott.
Fast igentligen höll jag på att spy.
Jag tittade ner på klockan och såg att vi hade börjat.
– Vi har börjat! sa jag och var på väg att gå in.
– Som om vi skulle bry oss! sa Fia tufft.
– Häng på oss ner på stan vet jag! sa Hanna.
– Men får vi inte kvarsittning då? sa jag.
– Säg bara att du mådde dåligt. Det ska vi göra.
Vi gick ner på stan och tittade i affärerna. Där nere hittade jag en snygg
tröja som inte hade stöld märkts.
– Sno den! sa Hanna tyst.
– Men tänk om dem kommer på mig!
– Det gör dom inte! sa Pia.
– Har någon kommit på oss tidigare, eller?
– Har ni tagit något från varje affär vi har varit i? sa jag tyst.
– Ja det är klart. Hur tror du annars att vi har råd med cigg? Vi kommer
inte från någon jävla socitetsfamilj! sa Pia och lät nästan som att hon
skulle börja gråtta.
Jag gick in i provhytten och satte på mig tröjan under alla mina andra
tröjor.
När jag går ut så känns det som att jag håller på att dö. När jag väl
kommit ut, så känner jag mig hämsk. jag har aldrig gjort så här innan. Men
Pia och Hanna blev helt plötsligt stolt över mig. ev. radbrytning När
jag kommer hem, så sitter mamma och skriker åt pappa i telefonen. Dem har
nyligen separerat. När mamma slänger på luren, då går jag in på mitt rum
och ringer upp Sofia. Jag berättar vad jag har gjort idag. Men hon lät inte
stolt, utan mer arg.
– Jag frågar vad hon är arg för!
– Hur kan du vara så dum att sno saker? skrek hon i örat på mig.
– Du har ingen jävla rätt att skrika på mig så slängde jag luren i örat på
henne.
Jag går och lägger mig på sängen och tänker igenom vad jag har gjort. Men
jag känner mig inte så hemsk trots det jag har gjort.
Dagarna går och jag pratar fortfarande inte med Sara och Sofia. Jag börjar
må dåligt av det. Igentligen så saknar jag dem men det säger jag inte till
någon.
När jag sitter med Hanna och Fia så skrattar vi åt dem som ser ut som
töntar. Igentligen så känns det elakt men jag vet inte varför jag gör det.
Sofia och Sara har gått förbi många gånger och varje gång sitter jag och
skrattar åt dem. Jag har många gånger tänkt att ringa dem men det har inte
blivit så. Men jag vet inte varför jag har blivit elak. Men jag tror att
det är Hanna och Fia som gör mig så. Jag bestämmt mig för att säga vad jag
tycker till dem.
När dem kommer till mig så sätter dem sig på sängen, och jag frågar rätt
ut:
– Varför är ni så elaka?
Dem tittar på mig som en varg tittar på en kanin innan han ska ätas.
– Och vad exakt menar du med det? Allt vi gör är du med på, sa Pia med en
dödande blick.
– Jag menar hur normalt är det att sitta och skratta åt folk som ser
onormala ut.
Dem säger inte något tillbakak utan dem går bara. Nu känner jag mig riktigt
stolt. Men nu har jag inga vänner. Så jag står själv i slutändan. Jag gav
upp minna riktiga vänner för ett par idioter. Men jag antar att jag
förkännar det!

Jämförelse saknas.
Missuppfattning av ämnet.