Mina skolår

En termin kvar i grundskolan. Känslorna kring det är en blandning av
nervorositet och spänning. Jag minns första skoldagen på högstadiet. Vi i
tjejgruppen som hade hållit ihop enda sen andraklass, gick runt och klängde
på varandra för att inte någon skulle komma bort, skolan var ju mycket
större än det vi var vana vid.

Första intrycket av min nya klass var inte så bra. Vi var en mycket stökig
klass. Tror alla lärare våndades inför att undervisa oss.
Bild, som är ett av mina favoritämnen, hade nog de stökigaste lektionerna.
Jag minns en lektion då vi tog sönder 3 stycken linjaler, vilket var fler
än antalet som hade gått åt under förra terminen. En annan gång så var det
någon som hade spottat en stor snorloska bredvid bildlärarens kateder.
Morgonen därpå fick hela klassen sitta i förhör. Alla nekade till att det
var dom som gjort det. Det visade sig sedan att killen som var skyldig hade
försovit sig. Han fick torka golvet medans en niondeklass hade bild, men
istället för att rita följde dom intresserat den skamsna pojken.

Men nu efter fem terminer tillsammans har vi utvecklats till en halvlat
klass, men den stökiga och busiga stämningen har minskat, jag ska inte säga
att den är helt borta, det vore en lögn. För ibland har vi våra dagar då
ingen orkar att göra något, så vi bara flamsar och snackar, men jag tycker
det är ganska skönt.
Det har alltid varit så att man i vår klass pikat varandra när man
skulle redovisa, eller göra något annat inför klassen. Så redovisa har
varit riktigt hemskt.
Jag minns en gång i åttondeklass. Vi hade arbetat med tobaksfrågor och
tjejen jag skulle redovisa med var sjuk. Hela dagen gick jag runt med
magknip och tankar på att skolka sista lektionen. Jag var dock för feg för
det.
När jag väl satt i klassrummet och läraren hade sagt ”- Ja, då är det
väl dags för lite redovisningar.” Så kändes det som att jag tappat min
andningsförmåga.
Så hör jag någon föreslå att jag ska börja. Jag börjar förklara att det
inte går eftersom jag var själv. Det blev då knäpptyst i klassrummet och en
kille utbrister ”- Du har skrivit det bästa arbetet och vågar inte
redovisa!? Kom igen nu Hebbe!”
Min bänkkamrat knuffade upp mig och efter redovisningen fick jag höga
applåder. Så nu när jag tänker på att lämna själva klassen känns det lite
bittert, det är många man kommer tappa kontakt med, andra man hoppas slippa
ha kontakt med, några man kommer ha kontakt med.

Man har nog lärt sig mycket av den saliga blandningen människor, vi har
skrattat med varann, skrikit åt varann, diskuterat tillsammans och jobbat
tillsammans under puberteten. Ser man sig omkring i klassen så inser man
vilka förändringar som skett. Alla har vi utvecklats, många till det
bättre, några till det sämre.

Fast gymnasiet som ligger framför mig känns viktgare. Gundskolan har varit
bra och gymnasiet ska bli bättre. Förnyelser, nya människor, att få känna
att man valt själv och att man måste ta mer ansvar. Jag kan knappt bärga
mig, men nu ska jag först umgås terminen ut med min klass.