Mina skolår
När jag skulle börja mina skolår i förskolan var jag nervös. Hade inte
någon kompis som var lika gammal som jag och alltså kände jag inte någon i
klassen.

Första dagen frågade My, Klara och Sanna om jag ville vara med dem och
leka. Sedan dess är två av dem fortfarande några av mina allra bästa
vänner.

Minnena från förskolan är inte så många som jag önskar att det var. De jag
har är i alla fall mest positiva.

Ett minne är när Niklas och Erik satt och ritade. När Erik visade Niklas
sin teckning ramlar Niklas, som satt och vägde på stolen, bakåt och
skrattar. Undrar vad Erik ritat för något.

Ett negativt minne var när alla skulle vara utklädda vid påsk som
påskkärringar eller liknande.
På bussen till skolan åkte de som bodde i Gulmåra. När de ur klassen inte
var utklädda medan jag var det blev jag ledsen och orolig för att de skulle
mig. Minns precis hur jag kände mig.

På bussen satt jag bredvid Emma och hon hjälpte mig att ta av mig
påskkärrings-kläderna och stoppa ner dem i väskan. Det var en mörkrosa
väska med Mimmie Pigg på. Älskade den väskan.

När vi hade kommit fram till skolan berättade jag vad som hänt för My,
Klara och Sanna. De frågade om inte fröken hade ringt och sagt, att vi inte
skulle vara utklädda.
Eftersom hon inte gjort det, blev jag arg och ledsen.

Det visade sig att det var fler som inte fått veta att vi inte skulle klä
ut oss. Tyckte synd om dem, jag hade åtminstone fått av mig kläderna.

Börja lågstadiet var nervöst och spännande; Gå i en ny klass och samma
skola som min stora syster och Emma var något stort.
Emma har jag alltid sett upp till och tyckt att hon är en underbar kompis.

I lågstadiet lekte vi alltid ”tjejerna mot killarna” eller ”killarna mot
tjejerna”. Vad leken hette berodde på vilka det var som jagade. Det var en
lek som gick ut på att fånga alla tjejer eller killar. Om man blev tagen
skulle man sitta på en bänk tills det kom någon och nuddade en. Då blev man
fri och fick springa runt och akta sig för de andra.

Detta var en lite farlig lek och det hände nog ganska ofta att någon
ramlade och skrapade upp knäna mot asfalten.

Under de tre åren på Stjärnskolan bytte vi lärare några gånger. Vår första
fröken blev allergisk mot något i skolan och kunde inte vara kvar. Det var
synd, för att hon var en snäll och bra fröken.

Sedan hade vi några olika ersättare tills vi i trean, tror jag att det var,
fick Susanne. Hon är en av de bästa lärarna jag haft.

I lågstadiet blev jag kär för första gången. Det var i tvåan eller trean
som jag blev kär i Sebastian Englund. Men jag vågade aldrig säga eller visa
det.

Mellanstadiet och fyran var jag väldigt nervös och orolig inför. Skulle
inte gå i samma klass som mina bästa kompisar My, Klara och Sanna. Det
kändes hemskt.
Det var okej när vi väl börjat och jag fick nya kompisar, som till exempel
Ellinor.

Vår lärare hette Maud Lilja och hon var väldigt bra. Hon såg alltid till
att det var arbetsro och var det någon som gjorde något dumt fick den en
riktig utskällning.

Hon har flyttat nu och det tycker jag är synd. Hade gärna gått och hälsat
på henne ibland.
I femman började vi, Mikaela, My, Ellinor och jag, att umgås med Louise.
Det var då vi lärde känna varandra.

I sexan började jag läsa tyska. Det gjorde många och det blev två
tyskagrupper. Louise och jag hamnade i samma grupp och lärde känna varandra
ännu bättre.

Vi i sexan skulle åka på skolresa till Göteborg tillsammans och för att få
ihop pengar sålde vi till exempel polkagrisar och ordnade discon. Dem
oklart om det ska stå ”Dem” eller ”De” hade vi på Dykaren eller i
Redarskolans cafeteria. Det var häftigt tyckte vi då.

I nästan hela sexan var jag tillsammans med Sebastian. Vi var båda så blyga
för varandra, att vi nästan inte vågade säga något till den andra. På
discona dansade vi tryckare. Det var mysigt.

Börja högstadiet skulle bli spännande och roligt. Att gå i samma klass som
mina bästa kompisar var precis vad jag ville.

I sjuan kändes allt spännande och jag var ofta nervös när jag skulle till
skolan. Det kändes jobbigt för att jag visste att det var inget att oroa
sig för egentligen.

I åttan kändes det bättre och jag lärde känna kompisarna i klassen bättre,
speciellt Magnus och Ivan.

När jag nu går i nian längtar jag på helgerna till skolan för att träffa
kompisarna och tycker att det är tråkigt att vi snart kommer att skiljas
åt. Kommer att sakna dem så himla mycket och jag är nästan säker på att jag
kommer att gråta floder vid skolavslutningen. Blir nästan tårögd när jag
tänker på det.

Nu när jag har skrivit det här märker jag att det mesta handlar om vänner
och inte själva skolan. Det är mina underbara vänner och lärare som gett
mig fina minnen från skoltiden.

Skolan handlar inte bara om att lära sig saker utan också att skaffa sig
vänner för livet.

Skulle vilja tacka alla vänner och lärare under mina år i grundskolan och
berätta att ni betyder väldigt mycket för mig. Tack för allt!
Du har skrivit en trevlig uppsats men det är viktigt att Du ser på mina
noteringar! Hoppa inte över subjekt i satserna!