Mina nio skolår

Det är morgon. På tallriken nedanför mig ligger en limp|smörgås. Tuggorna
verkar fastna i halsen när jag försöker svälja dem. Magen känns som om den
tumlades runt, runt i en tvättmaskin. I spegeln ser mina flätor ut att vara
mer krokiga och spretiga än någonsin. Mamma och jag går tillsammans till
skolan. Mina träskor klapprar ostadigt under mig. De är nya, vita med röda
rosor.
Skolan tornar upp sig framför mig. Den ser större och mer skrämmande
ut än vanligt. På skolgården går andra barn som krampaktigt håller fast vid
sina mammor. Med undantag av några pojkar som skall visa sig tuffa och går
på egen hand.
Sedan går alla in i sina klassrum, där fröken tar emot dem. Jag
tittar nyfiket men blygt runt omkring mig. Min bästis Millis har inte
kommit ännu. Men Nina och Maja från dagis finns där. De andra barnen har
jag aldrig sett.
Nu får alla ta varsin bänk meddelade fröken med en glad och vänlig
stämma. Jag tar snabbt en bänk långt fram i salen och ”passar” bänken
bredvid åt Millis.
Fröken som heter Birgit ser snäll ut. Hon ler mot alla och har en gul
klänning på sig. Sen är det upprop. När mitt namn ropas upp känns det som
om det var någonannan som klart och tydligt svarade ja.
Efter det var den första skoldagen slut, och magen blev sitt vanliga
jag igen.
Men skolan fortsatte och vi fick lära oss att räkna, skriva och läsa.

Än del i klassen fick gå till hjälpfröken Gudrun där de fick
pepparkakor. Jag var väldigt avundsjuk för att jag aldrig fick gå dit.
På den tiden hade man väldig respekt för de som var äldre. Jag var
alltid lika respektfull när det kom några från högstadiet där jag
betraktade alla som vuxna.
Det blev kallare och mörkare. Snön föll i tunga flingor. På mornarna
när det fortfarande var mörkt, tände Birgit adventsljus och läste historier
om Jesus barnet. Vi klippte pappersänglar och gjorde en Jesu krubba.
I Aulan var det stämnings|fullt. Lucia kom in med riktiga ljus i
håret!
På rasterna satt vi på en blå sandlåda och skvallrade. Man blev
ständigt ovänn med kompisarna, och bytte bästis stup i kvarten.
Lågstadiet rann långsamt men säkert förbi, och efter tre trygga,
lugna år med Birgit började jag mellanstadiet.
Odd Vernerberg heter vår mellanstadielärare. Han var raka motsattsen
till vår lugna, milda Birgit. han höjde rösten både ofta och gärna. Men han
ingav ingen respekt. Så vi blev från att ha varit en ganska lugn och
skötsam klass, både stökiga och pratiga.
Så med ett skamfilat rykte började vi högstadiet. Lars-Åke Hanné
heter vår klassföreståndare, och han måste ha hört mycket ont om oss. För
jag glömmer aldrig den dag då han hämtade oss från mellanstadiebyggnaden.
Det var inget vänligt leende med gul klänning det här inte. Utan ”kom med
här” med mörk uppsyn. Men det fick resultat alla arbetade tysta och
duktiga, åtminstone i början. Det blev en liten shock med alla läxor och
prov. Högstadiet har gått i en våldsam fart, och det känns nästan som om
det var i går som jag började i sjuan.
Om ett halvår går jag alltså ut den här skolan som jag tillbringat
nio år av mitt liv i. Det skall bli roligt och spännande på ett sätt men
också litet vemodigt på ett annat.