Mina skolår

Vad har skolan egentligen betytt för mig? Ser jag tillbaka på mina skolår,
har den med stor sannolikhet betytt mycket. Det har inte bara varit en
plats för lärande, det har även varit en gemensam träffpunkt för personer i
min egen ålder. Det är en plats där man känner sig välkommen och kan knyta
nya vänskapsband.
De senaste nio åren har varit fulla av nya intryck och förväntningar. Trots
det har skoldagarna inte alltid varit lätta att ta sig igenom.

MINA TRE BÄSTA ÅR

För ett tag sedan fick jag en fråga. En fråga som kan ha många olika svar.
Den löd;
– Vem har varit din bästa lärare?
Jag blev relativt förvånad över hur lätt det var att svara. Jag har haft
många olika lärare, varav de flesta har varit bra, men av någon anledning
svarade jag att min första lärare, i klass ett till tre var min bästa.
Det är nog inte så svårt att förstå. Det var tillsammans med henne jag för
första gången fick träffa mina klasskamrater. Tjugo personer som jag skulle
lära känna väl. Det var också hon som skulle ge mig grunden till allt jag
kan. Jag mins en mycket spännande dag ettan, en av de allra första. Det var
en sådan där dag som man inte ville missa för något i världen. – Hela
klassen skulle gå på skattjakt.
Att det var vår lärare själv som gömt skatt|kistan i det ihåliga trädet
förstod antagligen alla. Det var dock inget man fäste sig vid, en skatt är
alltid en skatt.
Jag mins att det var jag som fann den svarta, något slitna, asken och fick
bära den in. Inne i det stora ljusa klassrummet, sittande i en ring, kom
det stora ögonblicket, asken skulle öppnas. Alla var förväntansfulla och
iakttog noggrant när locket fälldes upp. Asken skickades runt och alla fick
välja något som man tyckte extra mycket om.
När det blev min tur tog jag mig en titt, och plockade upp en brosch som
föreställde en fjäril. Det var en mycket vacker fjäril, i blänkande guld
med klarblå vingar.
Skatterna som vi valt visade sig vara mycket olika, allt från puttekulor
till silverhalsband. Vår lärare berättade för oss vad syftet med vår lilla
utflykt var. Hon sade att var och en av skatterna betecknade oss. Trots att
alla var olika passade alla ändå in, och ingen skulle känna sig utanför.
Själv tycker jag att det var mycket bra sagt, att på ett sådant bra sätt få
oss att förstå vikten av att hålla ihop.

I ettan och tvåan gick vår klass i ennet D. Det inebar att vi gick i gula
paviljongen. Det är numera riven men låg precis vid infarten till skolan.
Skollokalen låg lite utanför resten av skolan, jag tror att det var bra.
Det fick oss att komma närmare varandra.

Vi hade dock otur, vår paviljong blev angripen av myror och mögel, vilket
ledde till att den revs. Det ledde i sin tur till att vi blev tvungna att
flytta upp till de andra. Det kändes lite sorgligt, men det visade sig att
det ändå skulle fungera bra.

Mina första år i skolan gick väldigt bra. Jag lärde mig att läsa och att
räkna, och tyckte att det var allmänt roligt att gå i skolan.
Men även dessa år, som alla andra hade ett slut.
Jag mins den sista dagen i trean, avslutningen. Det var en varm och solig
dag och vi gick i klänning eller kortbyxor allihopa.
Innan vi gick hem fick vi en kram och en ros samt ett diplom av vår lärare.
Jag var ledsen, ville inte ha en ny lärare, ville gå i trean för alltid.
Det var inte möjligt, det visste jag, men man kunde alltid önska.

EN TID MED FÖRÄNDRINGAR

På mellanstadiet hände mycket på en gång, byte av lärare blev allt
vanligare, och inget var längre sig likt.
Trots att situationen blev mer och mer otrygg, gjorde vi ändå vårt bästa.
Det var inte alldeles ovanligt att vi inte hade någon lärare på
lektionerna. De visste att vi skötte oss ändå. Visst gjorde vi det, till en
viss mån. Vi kunde sitta och läsa tyst själva, men inte hur länge som
helst. Kom det ingen lärare inom en timma var det inte så konstigt att vi
hittade på något annat.
Så får det egentligen inte gå till, visst vi förstod att även lärare kunde
bli sjuka, men man kan inte lämna en klass ensam en så lång stund. Inte
utan att ens tala om vad vi skulle göra, även om man vet att klassen sköter
sig och klararar sig på egen hand.

Bristen på lärare var ändå inte den enda förändringen. Kravet och pressen
på att vi skulle göra bra ifrån oss ökade även den. Ordet ”prov” var
plötsligt ett ord som alla viste var det var. Det var inte så att vi
började med ett fåtal och sedan ökade på. Jag kan med stor säkerhet säga
att vi hade fler prov och läxor i sexan än vad vi hade i sjuan.
Det blev mycket jobbigt och slitsamt i längden. Ändå tror jag att det var
bra att vi fick pröva på det också. Jag kan inte tala för alla, men själv
hade jag antagligen inte tagit lika mycket ansvar för prov och läxor som
jag gör nu om vi inte fått pröva på det innan.
Vi hade en lärare som var mycket förtjust i muntliga redovisningar. Trots
att det var det värsta jag visste, bet jag och de flesta andra ihop och
verkligen försökte. På grund av detta har jag nu inte lika dåligt
självförtroende och har inga problem med att tala inför en grupp. Något som
käns otroligt skönt.

KLASSRESA – EN FRÅGA OM PENGAR

På mellanstadiet började vi även fundera över vår kommande klassresa. Vi
blev plötsligt medvetna om att pengar inte växer på träd. Vi hade stora
planer för vår klassresa. Allt ifrån London till Mount Everest. Den senare
idén lades dock ned relativt snart.
Alla våra idéer fick oss ändå att börja spara pengar.
Vi anordnade bland annat discon. När vi gick i sexan var det oerhört
populärt att gå på disco, vilket ledde till att vi tjänade en slant på det.

Ett tag försökte vi oss också på att anordna operation dagsverke. Detta
gick mindre bra då det inte var någon större efterfrågan av hjälp från våra
föräldrar.

Vi kom aldrig till varken England eller Mound Everest, men stämningen i
bussen var ändå god när det bar av mot Skara Sommarland. Det visade sig att
det skulle bli väldigt roligt. Vi sov på en campingplats precis utanför
ingången. Vi badade, körde Go-cart, åkte bergochdalbana och prövade lyckan
vid lotterierna. I det stora hela tror jag att vi hade lika roligt där som
vi skulle haft i London.
I och med resan var även mellanstadiet slut för vår del och våra
förväntningar inför högstadiet vaknade till liv.

HÖGSTADIET – TRE HÅRDA MEN SPÄNNANDE ÅR

Högstadiet innebär att man får skåp. Det kan tyckas vara en liten detalj i
sammanhanget, men det känns som en ganska stor grej ändå. Högstadiet
innebär även mer ansvar. Du blir inte påmind om läxor och liknande lika
ofta.
För mig innebar det även att jag bytte kompisar. En av mina allra bästa
flyttade, och det var bara att ta nya tag. Det hela löste sig dock bara
bra, och nu har jag långt många fler kompisar än innan.
I sjuan var arbetssättet mycket likt det på mellanstadiet, det var ingen
stor förändring i det avseendet, det känndes skönt att få en liten
mjukstart innan allvaret och betygen börjar i åttan.
Årskurs sju flöt förbi ganska fort. Sommarlovet kom och första året av tre
var förbi.

I åttan och nian förändrades allt, både till det bättre och det sämre. Det
var spännande att få betyg, men det innebar även en hel del press som
ibland blev outhärdlig.

I både åttan och i nian var vi ute på prao. I åttan tillbringade jag min
tid på min pappas dåvarande arbete. ABB i Kungsbacka. Det var roligt, men
jag tror inte att det gav mig något. Det var inte alltid jag hade något att
göra, vilket gjorde dagarna långa.
I nian prakticerade jag på Ica i Sandsbro. Där gick det inte en minut utan
att jag hade något att göra. Däremot var arbetet både enformigt och
tråkigt. På grund av det tror jag inte att det är i en livsmedelsaffär man
kommer finna mig som vuxen.
Jag ska nog försöka satsa lite högre. Jag valde den samhällsvetenskapliga
linjen på gymnasiet, främst för att jag är intresserad av språk och so.
Just nu sparar jag och min klass för fullt till vår klassresa i maj. Vi har
bestämt os för att åka till Prag. Jag tror att det kommer bli mycket
roligt, och jag kan inte neka till att förväntningarna är höga.

EN OVISS FRAMTID

Vad jag ska ta mig för i framtiden är jag mycket osäker på, jag litar på
att det löser sig på bästa sätt ändå.
Oavsett hur det blir är jag nöjd med mina skolår och mina klasskamrater.
Jag kan nu efter nio år säga att jag inte skulle velat gå i någon annan
klass.