Att byta skola/Att byta klass

Hon sitter längst bak i ett hörn av det vitmålade klassrummet, stirrar ut
genom det något smutsiga fönster och ser några barn från förskolan skutta
omkring utanför.
Här inne sitter hon nu med sin nya klass, Natur 1: orna. Det är
hennes första dag på gymnasiet. Hon är ensam, ingen av hennes kompisar har
valt naturvetenskap. Framför henne sitter hennes nya klasskamrater på
varsin stol bakom de slitna bänkarna. De flesta verkar känna varandra,
eller i alla fall känna någon. Här bak sitter hon, Lisa Johansson, helt
ensam. Ingen ser henne, ingen hör henne. Hon känner sig helt genomskinlig.
När hon kom till skolan den morgonen hade alla tittat på henne, pekat, och
då och då slängt någon vidrig kommentar. De hade retat henne för hennes
rockmärken som var fästa på skolväskans framsida. Märkerna visade hemska
bilder på djur i fruktansvärda förhållanden, och nedanför stod en text.
Hennes favorit var en med en apa i bur på forskningsinstitutet med texten:
”Stoppa plågsamma djurförsök”. De hade kallat henne för gräsätare,
knäppskalle och skrikigt taskiga kommentarer om veganer. Hon suckar där hon
sitter med matteboken uppslagen på geomitri-kapitlet. Varför bry sig tänker
hon. Hon är van att bli kallad ”jävla veganunge”.
När mattelektionen äntligen tagit slut hittar hon fram till sitt skåp. Det
är grönt och precis som de andra skåpen verkar det nytt. Hon slänger in sin
mattebok på hyllan i mitten där hon bestämt sig för att ha sina skolböcker.
Hon är just på väg att putta igen skåpsdörren då hon upptäcker några killar
stå bakom henne. Hon vänder sig om och får en rejäl knuff på högra axeln.
”Asså du är vegan.” säger den längsta utav pojkarna. Lisa svarar inte, utan
vänder sig mot sitt skåp och låtsas leta efter en bok. ”Hör du inte vad jag
säger! fräser han. Lisa vänder sig ostadigt om.
”Vad vill du”, säger hon.
”Vad vill du, härmar en utav de andra killarna. Den längsta, som verkar
vara ledare, kliver ett steg närmare henne.
”Vi ville bara säga att du har inget här att göra, säger han. Lisa tittar
på de andra killarna. De hånler lite smått.
”Förresten har du väldigt fula kläder och en stor häck, säger han och de
andra skrattar. Längst bak står en smal kille. Han tittar ner i marken då
Lisa försöker nå hans blick. Hennes blick lämnar hans sorgsna ansikte och
letar sig neråt. Den når han stora, något torra händer. Lisa upptäcker
plåstren på hans handleder. De är smutsiga och på gränsen att lossna från
hans hud. Han lyfter sin tunga blick från marken och tittar henne rakt i
ögonen. Hans ögon är blåa med svaga inslag av grönt. Han rör på läpparna
men hon kan inte urskilja de ord som han försöker säga.
Lisa känner en lätt knuff igen, men den här gången i sidan.
”Kom så går vi” säger en hes röst. Det är pojken längst bak. Den store,
långe ”ledaren” vänder sig om och blänger ilsket på honom. ”Är du kär”,
flinar han.
Pojken säger ingenting utan går sin väg. Den store lutar sig framåt och
säger: ”Vi kommer tillbaka”.
Lisa ser hur skaran av pojkar lunkar iväg. Hon känner sig rädd och
uppskärrad. Nu börjar snart SO-lektionen, men hon tänker inte gå dit, hon
tänker skolka.

Det är varmt på caféet där hon sitter i en soffa längst ner i hönet. Hon
ser sig omkring. Här finns många bord som verkar vara väldigt gamla.
Sofforna är mjuka men något slitna. Lisa tycker att det är mysigt. Hon
lägger händerna om sin thekopp och det går en härligt varm ilning genom
henne. Nästa lektion har de bild, det vill hon inte missa. Hon bestämmer
sig för att gå tillbaka till skolan när hon har druckit upp sitt the.

När hon öppnar dörren till huvudingången känns det som om alla tittar på
henne. Hon går genom korridoren och viker av vid ingången till klassens
skåp.
När hon är några meter ifrån tvärstannar hon. Framför henne ser hon pojken
med de blå ögonen.
Lisa ser hur ”hans gäng” omringar honom och trycker upp honom mot väggen.
Hon hör hur de fräser åt honom.
”Vad fan håller du på med”, säger de. Pojken säger inget. Han kollar ner i
marken. ”Försvarar du henne, din skit!”
”Nä, jag bara.”, lyckas pojken få fram.
Killen som hade tryck upp henne på förmiddagen ger pojken en spark i magen.

De slår och sparkar på honom.
Det är bara hon som ser, ingen annan i hela världen. Hon måste göra något,
hon måste. Utan att tänka får hon fram ett gällt tjut.
”Sluta”, ropar hon.
De vänder sig mot henne. Lisa vänder sig om och går i riktning mot
bildsalen. Efter sig hör hon de där orden igen. ”Jävla veganunge, hora och
gräsätare”. ”Du kan inget annat än att käka morötter och tända eld på scan-
bilar”, ropar de.

Orden ekar i huvudet på henne där hon sitter ensam vid ett bord i matsalen.
Hon sitter längst bort, längst ner. Lisa har suttit här länge. Sojakorvarna
har hunnit bli kalla på hennes tallrik. Bredvid korvarna ligger en stor hög
med sallad. Hon petar i sin mat och märker inte när de kommer. De slår sig
ner bredvid henne medan de hånler allihopa, alla utom pojken med de blå
ögonen. Hans ögon var det vackraste hon någonsin hade sett, lika blå som
den vackraste sommarhimmel. På hans tallrik ser hon, till sin förvåning,
likadana korvar som hon har. Lisa tittar honom i de vackra ögonen och
småler.
”Ska du inte äta dina sojakorvar, Tim”, säger den ene. ”Ledaren” som
tydligen heter Johan, hånler åt Lisa. Han kollar ner i sin mat och du då?,
frågar han.
”Jag är inte hungrig”, svarar hon.
”Vi sticker! Den här maten går ju inte att äta”, säger Johan. De reser sig
och ska just gå då en av killarna vänder sig om och häller sitt mjölkglas
över hennes mat. ”Här får du”, säger han. ”Jag har hört att veganer ofta
får kalkbrist”. De andra skrattar, men inte Tim. Hon ser hur de försvinner
ut genom den höga men smala utgången. Han går längst bak, pojken med de blå
ögonen, Tim.

Det är kväll, fredag kväll. Hon sitter i sitt rum med musiken på högsta
volym. De ljuva tonerna skär genom hennes öron, likaså rakyvem som skar
genom hennes tunna hud. Det svider, men hon vill se det blöda, se sig
plågas. Hon är så borta av musiken som dånar ut genom högtalarna att hon
nästan inte hör när det ringer på dörren. Hon slänger rakhyveln i
papperskorgen och med blödande handleder springer hon ner för att se efter
vem det kan vara. Det ringer aldrig på hennes dörr.
Lisa säger att det är hennes dörr, och hennes hus. Det är för att hennes
mamma och pappa aldrig är hemma, de jobbar jämt. Nu är de på krogen, och
kommer nog hem någongång när morgonen kryper fram. Då är de antagligen
fulla, som alltid annars.
När Lisa ser vem som står utanför dörren stannar hon. Hon stirrar in i de
härligt blå ögonen innan hon låser upp dörren. Försiktigt trycker hon ner
handtaget och dörren glider gnisslande upp.
”Hej”, säger han lite försiktigt.
”Hej”, får hon fram.
”Förlåt om jag stör eller så. jag ville bara. äh.Får jag komma in?”
Maja backade några steg bakåt och lät honom komma in.

Hon gick före Tim in i det lilla köket på Hallonstigen 7b. Taket var lite
flagigt, men väggarna såg nya ut med de lätt violfärgade tapeterna. Lisa
gjorde ordning the i två stora koppar. Tim harklade sig. ”Förlåt om jag
stör”, sa han igen.
”Det är ingen fara”, svarar hon med en lågmäld stämma.
Det blir tyst en stund, en lång stund. Tillslut avbryter han tystnaden.
”Förlåt”, säger han. ”Det var inte meningen att det skulle bli såhär”.
Han sneglar mot hennes handleder som fortfarande är täckta av blod. Tim tar
hennes hand och stryker henne över kinden. Hans ögon skriker av smärta, av
ångest. Hon förstår och ger honom en lätt tryckning med handen. Hon tittar
på hans plåster på handlederna och innan hon hinner öppna munnen kommer han
med ett svar.
”Jag mår inte heller bra. Jag trivs inte. När jag kom till skolan som etta
var jag också ensam. Jag började umgås med de. De var taskiga mot alla. Jag
var så dum, räddade mitt egna skinn och gjorde som de, var som de. Jag har
aldrig velat det, göra någon illa, vara taskig, därför skar jag mig. Jag
ville bara dö. När de gav sig på dig gick det inte mer. Du fick mig att
inse vad jag höll på med. Åh, Lisa, jag är så ledsen.” Han tryckte hennes
hand hådare i sin, strök henne över kinden igen.

Ett tag senare sitter de på soffan i Lisas rum. Tim har dragit henne till
sig och hon lutar sig mot hans varma bröst. Han har lindat om hennes
handleder och tvätta skärsåren. Hans pappa är läkare så han fick tidigt
lära sig hur man skall göra i olika situationer, säger Tim. Till sin
förvåning frågar han Lisa hur det var på hennes förra skola. Hon berättar
om hennes kompisar, de snälla lärarna, bildlektionerna som hon älskade. Ja,
förrut hade allt varit perfekt. Hon känner hur salta tårar rinner nerför
hennes kinder. Tim kramar henne hårdare. För första gången på mycket länge
känner hon sig trygg. Han lutar sig närmare henne och viskar i hennes öra:
”Allt skall bli bra igen, det lovar jag dig. Hon känner hur hans läppar
snuddar vid hennes, hur hans hand kramar hennes. Hon förstod ingenting. Hur
hade Tim, en av de populäraste killarna i skolan blivit kär i henne? Tänk
om han drev med henne? Tänk om han gick direkt och berättade för de andra
och allt skulle bli värre än förrut”. Tydligen förstod han vad hon tänkte
för hon kände hur de slingrade sig om varandra ännu mer. ”Det är lungt”,
säger han. ”Jag kommer aldrig mer göra dig illa. Jag tänker inte vara med
de mer. Det är du och jag nu. Vi är starka tillsammans.”
Hans ord kändes så lugnande.
”Tänk inte mer på skolan nu”, säger han. ”Nu har vi en veckas lov framför
oss. Det kommer att bli det bästa lovet i mitt liv”. Han ler. ”Och vi skall
hitta på så mycket skoj. Vi kan väl dela ut flygblad om du vill någon dag.
Om djurförsök till exempel. Du har väl förstått att jag är vegan va?” Hon
ler. Visst har hon förstått det. Lisa tittar rakt in i de blå ögonen. Nåt
så vackert kommer hon aldrig mer att få se och någon så underbar människa
som Tim kommer hon aldrig att få träffa igen.
De kysser varandra, och hon känner sig så lycklig. Hon känner sig lika fri
som en fågel, och lika viktlös som ett moln. De ler mot varandra, två
leenden som utstrålade glädje, trygghet och kärlek. ”Min lilla
veganflicka”, säger han, och ger henne en kyss i pannan.