MINA SKOLÅR
Åh, jag kommer så väl ihåg hur det var att börja i skolan. Den där pirriga
och oroliga känslan i magen som fanns den sista veckan på sommarlovet.
Jag bodde i kisa då och skulle börja i den gammla Ädelvik – skolan, en
gammal skola som var uppdelad i tre röda, hyfsat stora hus med två klasser
i varje hus. En på bottenvåningen och en på övervåningen. Jag hade bott i
kisa i ett år redan, så jag kände mina klass|kamrater hyfsat bra.
Min mamma följde med mig, och jag höll henne hårt i handen på vägen. Jag är
osäker om min pappa följde med, eller om han satt framför TVn och tittade
på någon sport. Han var galen i skidor på den tiden.
Vi blev välkommna av en tant vid namn Yvette. Hon förklarade något för de
vuxna medan vi barn hade fått ett varsit papper med en bild på som vi
skulle färg|lägga.
Jag vet inte hur det har in|träffat, men jag gillade verkligen kisa. Jag
hade för en gångs skull hittat en plats jag kunde kalla ”hem”. Tidigare
hade min familj flyttat efter ettår, och till och med hunnit flytta isär
och tillsammans igen. Jag bodde i kisa i 3 år och gillade skolan något så
när.
Jag hade stora problem i matte kommer jag ihåg. Det var det värsta jag
visste, trots att man fick inleda varje mattebok med att rita någonting.
Efter varje skoldag fick jag och ganska många andra gå till Ädelvik
fritids. Där fick jag leka tills mina föräldrar hämtade mig vid 6-tiden. Då
var jag oftast den enda som var kvar. Mina föräldrar har alltid haft en
vana att komma hem sent. Trots matten så gick det väl ganska bra i skolan.
Jag var ganska fäst vid lästiderna på efter|middagarna.
Farsan flyttade ifrån morsan någon gång då, och det kändes inte särskillt
kul. Jag vet inte hur det påverkade mig i skolan men det kändes ganska
skummt. Jag vet i varje fall att jag var otroligt känslig och kunde börja
gråta när som hällst för minsta anledning. Jag hatar att tänka på hur
psykiskt känslig jag en gång var. I slutet av tvåan fick jag bekräftat av
mina föräldrar att vi skulle flytta. Det var som om mitt hjärta föll likt
en sjunkbomb och sprängdes i småbitar. Jag förklarade situationen för mina
närmaste vänner: Jocke och Erik. Stämningen blev regält trist och det
kändes nästan som om jag redan hade flyttat till det där stället på andra
sidan Norrköping. Stigtomta.
Jag har aldrig gillat Stigtomta lika mycket som Kisa och trean var min
absolut hemskaste skoltid. Visst, Läckebyskolan var betydligt närmare att
gå till än vad Ädelvik var, men lärarna var så hemska att man kan spy. Jag
hade träffat några klass|kamrater på lovet, och både Rikard och Jonte går
fortfarande i min klass.
Jag vet inte riktigt varför jag inte tyckte om lärarna på Läckeby. kanske
för att Gunvi ständigt skrek och gnälde på mig. Visserligen lärde de mig
hur man förenklade matten avsevärt. I Ädelvik fick vi inte lära oss
någonting om hur man ställer upp talen.
Något jag aldrig har lyckts glömma var när det var juletid och vi hade alla
ett varsit ljus på bänken. Vi hade fikat, och jag använde min past mugg för
att låta den åka upp och ned över ljuset. Självklart tog den eld och det
blev en väldig kalabalik. Att jag sedan lyckades, av mistag, flytta över
elden till en pappersservette gjorde inte saken mycket bättre. Som tur var
tog inget annat eld.
Lyckligtvis fick vi byta skola när vi började mellanstadiet. Den nya
skolan, Skol Paradiset, även kallad SP, var bättre. Min nya lärare, Annika,
påminde mycket om Yvette, men var på något sätt kallare, men ändå trevlig.
Jag har inte direkt några speciella minnen från fyran. Jag kom för sent
väldigt ofta, och så var signalen som ringde in väldigt låg gämfört med
Läckebys.
I femman hade man vant sig vid den låga signalen. Jag gillade verkligen
inte Geografi. Vi sysslade med Sveriges olika landsdelar och det var inte
det roligaste. I sexan kände man sig ganska mäktig eftersom man var störst.
Jag råkade ut för lite mobbing under en viss period, och hamnade ofta i
slagsmål. Jag var väldigt fäst vid att rita och göra små figurer i
senitlera.
När det var dags för högstadiet så kom den där piriga känslan från ettan
fram igen. Vem viste vilka hemskheter alla nior skulle utsätta en för? Det
var inte alls så farligt som jag hade trott. Faktiskt så är Årudaskolan den
klart bästa skolan jag någonsin gått i. Min hemklasslärare under sjuan och
åttan, Lisa, var väldigt snäll. Jag gillade engelskan och det här ”My Own
Choise”-idén. Svenskan var väldigt kul, med undantag för gramatiken som jag
inte förstod mig på. Jag klarade av matten och älskar bild-timmarna! Faktum
är att jag nu tänker bli serie|tecknare eller något i den stilen. Nu i nian
är allting ganska lugnt. Jag har som person ut|vecklats mycket sedan ettan.
Då ville jag bli brandman, men jag vet nu att jag inte skulle klara av det,
så jag tänker satsa på någonting jag trivs med. Jag kommer aldrig glömma
mina minnen i skolan. I synnerhet från Åruda.