Att byta skola
Ännu en gång skulle Sofia byta skola. Hon och hennes pappa hade rest runt i
hela världen. Han arbe|tade för en läkarmission och jobba|de överallt där
han behövdes.
Sofia skulle börja sista året i grundskolan och nu skulle hon byta skola
igen, men för sista gången. Efter grundskolan skulle hon börja på
internat.
Att resa runt och hela tiden byta skola och aldrig kunna rota sig
någonstans var väldigt påfrest|ande och hon kände att hon inte klarade det
längre.
När hon var liten hade hennes mamma lämnat henne och hennes pappa. Han var
den enda hon hade i sitt liv och därför ha|de hon flyttat med honom
värld|en över. Men han tycktes i bry sig. Han brann för sitt jobb, att
hjälpa andra människor, men sin egen dotter brydde han sig inte om. Hon
hade sökt kärlek och bekräftelse från honom, men han hade inte gett henne
det.
Hon hade sökt det hos alla klass|kamrater hon haft under åren, men de hade
inte sett henne för den hon var. Antingen hade de inte brytt sig eller så
hade de försökt forma henne till en individ som passade dem.
Sofia var egentligen en positiv och öppen tjej, men livet hade format henne
till att bli en sluten person. I alla nya skolor hon börjat i hade hon mött
fientlighet. Ingen hade sett vem hon var. Hon hade byggt upp en mur omkring
sig och lät ingen komma innanför den. Hon berättade aldrig för någon vad
hon tyckte och tänkte utan behöll allt inom sig. Hon hade satt upp ett mål
för sitt liv och gjorde allt för att nå det.
Att börja i en ny skola skulle säk|ert inte förändra någonting. Hon hade
börjat vänja sig vid att vara ensam, att hon var an|norlunda, kanske dög
hon inte som den hon var. Ibland önskade hon att hon hade någon att prata
med, någon att anför|tro sig till och som förstod hen|ne, men hon vågade
inte. Hon trodde att hon inte dög.
Första dagen i den nya skolan gick hon med långa steg genom korri|doren och
tittade rakt fram. Hon såg de nyfikna blickarna men besvarade dem inte. Hon
såg inte vänligheten i deras blickar, bara fientlighet.
De försökte prata med henne, bli hennes vän och en dag brast muren. Hon
orkade inte längre hålla allt inom sig, det barra väl|de fram. Hon
berättade om alla år av ensamhet, om sveket från hennes föräldrar. De
lyssnade på henne och förstod. Hon hade trott att de bara skulle skratta åt
henne och håna henne. Men de förstod. De såg och accepter|ade henne för den
hon var.
För första gången i sitt liv mötte Sofia människor som tyckte om henne för
den hon var. I skolan fann hon den trygghet och vän|lighet hon alltid
sökt.
Hon bytte tankar och funderingar med sina nya vänner och de lyssnade på
henne. De accepterade att hon ville läsa, de försökte inte göra om henne.
Sofias stora intresse var matema|tik. Hon fann en slags trygghet i att
betrakta logiken som finns i matten, antingen vi förstår den eller ej. Den
finns där för evigt, oföränderlig. Sofia var en begåv|ing och hennes vänner
uppmun|trade och stöttade henne. Det fanns ingen avundsjuka i deras
uppmuntran, bara ren glädje för hennes skull.
Sofia hade trott innan hon började i den nya skolan att det inte skulle
förändra någon|ting. Hon var säker på att hon skulle möta samma förakt och
fientlighet som tidigare, att hon skulle förbli ensam. Det fanns inget ljus
i hennes tunnel, allt var bara mörkt. Det kändes som om hon stod i ett
fullsatts rum och skrek, men ingen hörde henne. Som om hon föll över
kanten, men ingen räddade henne. Men så hade det inte blivit. Hennes liv
hade tagit en ny, positiv vändning när hon börjat i den nya skolan.
Hon hade fått vänner som upp|skattade henne, och som stöttade henne i
medgång och motgång. De hade fyllt upp det tomrum som fanns i hennes
trasiga själ.
Men djupt, djupt inne fanns det fortfarande ett tomrum. En und|ran om
varför hennes föräldrar övergivit henne. Vännerna betydde mycket för henne
men hon visste att det lilla tomrummet som fanns djupt i henne bara kunde
uppfyllas av hennes föräldrar.
En dag fick Sofia ett besked som kastade omkull hennes nya liv.
Hennes pappa behövdes i en annan del av världen där ett krig härj|ade för
fullt. Som vanligt tog han för givet att Sofia skulle följa med. Han såg
inte att hon skapat sig ett nytt liv här, och han insåg inte att hon varje
sekund skulle befinna sig i fara om hon följde med.
Men hon behövde inte följa med honom. En av hennes nya vänners familj
erbjöd henne att bo hos dem och Sofia tackade tveklöst ja.
När hon berättade för sin pappa att hon inte tänkte följa med såg hon något
sorgset i hans blick.
Några dagar senare tog hon adjö av honom. Hon vis|ste att det kunde vara
sista gången hon såg honom, men hon visste också att han trots allt älskade
henne.
Några veckor senare satt hon på sin säng i sitt nya rum och funderade på de
föränd|ringar som skett i hennes liv det senaste året.
Sofia hade från att varit en trasig och ensam själ i behov av kärlek,
blivit en trygg och harmonisk människa.
Du använder dig av väl beprövade språkliga grepp och poetiska
formuleringar. Resultatet bli en lyckad, intressant och läsvärd novell.
Kvaliteten sjunker något mot slutet. Vändningen kunde ha beskrivits
utförligare och knutits an tydligare till novellens första del.