Mina skolår

Denna historia börjar med glädje och slutar med kluvet missnöje. Jag kommer
ihåg glad och tuff man ställde sig inför ”lekis”. Inställningen var liksom
”Det här är inte farligt, jag kommer lyckas galant”. Tänk så fel man hade,
det första som hände mig när jag började ”lekis” var att jag fick en klump
i magen. Jag kallar den klumpen hemlängtan. Helt plötsligt var jag inte så
tuff längre, jag kände inte en enda person på stället! Det enda gemensamma
jag hade med de andra barnen var nog att de kände sig precis likadant.
Dagarna i min klass ”Trasten” bara flög fram, det var faktiskt roligt att
gå i skola. Jag började känna dom andra barnen. Fast en sak kom att aldrig
förändras och det var den känslan som kallas hemlängtan. Antingen längtade
man bara hem för att man ville äta mammas goda gröt eller så var det att
man rädd att någon i ens familj skulle dö av diverse överdrivna
anledningar. Tänk vad döden gör sig påmind hela tiden, det måste vara
tevens fel.
I skolan var jag en snäll liten pojke som inte pratade så mycket. Jag hade
ett par goda kompisar och en del bekanta. Som liten var jag nog lite
inåtvänd, fast jag vet inte. minnet sviker.
Fast det var inte i lekis ”problemen” började utan det var bara där
”problemen” började gro. I ettan och tvåan kände jag mig hemsk. Hemsk var
jag också för jag var med i varenda bråk i lågstadiet. Vem vet. jag kanske
bråkade så mycket för att jag hade sån hemlängtan eller för att det
naturligt finns rivalitet bland barn. Jag skulle gissa på att det är en
blandning av båda.
Jag fortsatte att bråka men konstigt nog var jag ganska omtyckt bland
lärarna, det måste ha sin grund i att jag presterade ganska bra på
lektionerna. Ända fram till fyran var jag en bråkstake, i fyran lugnade jag
mig radikalt. Dels för att vi fick en ny strängare lärare. Man vågade helt
enkelt inte vara elak. I och med att jag slutade bråka kunde jag släppa
alla tankar om just bråk och koncentrera mig på annat viktigare liksom
musik och läxor. Självklart lyckades jag! Jag började lyssna på vad andra
kallar det ”ovanlig” musik och faktiskt börja göra läxorna. Tyckte att man
blev en bra människa, kändes i vilket fall så. Det resulterade automatiskt
till bättre uppförande. Jag kunde släppa känslan hemlängtan och äntligen
kände man sig på något sett fri.
Men ack så fel man hade. Nu skulle man plötsligt börja sexan. Alla visste
att klassen skulle splittras och man skulle dessutom välja vilka man helst
ville ha med sig. Fy fabian säger jag bara, att rangordna sina vänner. Jag
som kände så många och ville inte skiljas från alla mina vänner. Allt
resulterade i stort sett att jag lottade vilka namn jag skulle skriva. Tur
man har sig själv. Tur man har sig själv att skylla.
Till slut började vi sexan och historien upprepade sig. Jag kände mig
kluven och började stöta ifrån mig mina kompisar. Fast till slut undrar man
vad man håller på med så jag försökte reparera tidigare kamratskap och söka
nya. Jag som är så social.
Så upprepade historien sig och det är väl det enda jag har att säga, min
helt egna och fullt normala berättelse.

Du skriver personligt och varierat. Din inlevelse|förmåga färgar
läsaren. Avslutningen är ursäktande och självkritisk, vilket underminerar
din roll som kaxig