Jag gick igenom dörrarna och såg hur alla blängde på en som om dom sett ett
spöke. Det kändes obehagligt att gå genom alla oändligt långa korridorer,
och höra hur alla viskade då man gick förbi. Till slut kom jag fram till
rektors|expeditionen där rektorn och mina nya klassföreståndare stod och
väntade. Jag kunde känna pulsen slå då jag klev in i rummet, och då jag väl
satt mig ner kände jag mig som en dvärg bland jättar. Jag kunde inte prata
ordentligt utan mumlade bara i ett försök att få fram något svar på alla
frågor. Om bara mamma eller pappa varit där hade man iallafall känt sig
lite mer säker. Det var som om det satt en stor klump i halsen om man kunde
inte yttra ett ord. Efter något som kändes som en evighet fick jag äntligen
gå. Mina klassföreståndare eskorterade mig fram till ytterdörren och när
jag väl klev ut ville jag bara springa men istället gick jag lugnt till
skolan var utom synhåll och sprang sedan som om det gällde liv eller död.
Väl hemma i hängde jag av mig den gamla, trasiga jackan jag fått av
brorsan, tyvärr dog han förra vintern i en bilolycka. Jag saknar han, han
brukade ställa upp för mig när jag hamnade i trubbel. Med honom kände jag
mig säker. När jag klev in i köket sken mamma upp som en sol och började
genast ställa frågor om det varit. För att inte göra henne besviken sa jag
att alla varit trevliga och att jag redan skaffat mig kompisar. Sedan gick
jag raka vägen till teve-rummet och satt där tills jag somnade. Nästa dag
var det lördag och hela familjen var samlad till frukosten. Allting var
tyst, ingen ville heller bryta tystnaden även om jag såg att min syster
hade någonting att säga. Till slut bröt pappa tystnaden och frågade hur det
varit på skolan även om han var helt ointresserad om svaret. Bara för att
testa hans uppmärksamhet sa jag att hela skolan var full av kriminella som
bar vapen på sig. Pappa bara fortsatte att läsa sportbladet. Jag gick sedan
upp på mitt rum och slog på stereon. Strax där|efter bankade syrran på
väggen, ett tecken på att musiken var för hög. En stund senare kom mamma in
med ett leende på läpparna.
– Ska du inte ta och ringa till nån av dina kompisar, sa hon. För att inte
göra henne besviken lyfte jag på luren och låtsades slå ett nummer.
– Hej, är det Klas? Vill du göra nåt, typ fara ut och cykla eller nåt? Bra,
då kommer jag till dig. Hej då!
Jag gick ut i hallen och tog på mig skorna och jackan
– Jag kommer hem om ett tag! skrek jag då jag gick ut genom dörren. Jag tog
cykeln och bara trampade utan att veta vart jag skulle. Jag hinner sitta
där länge innan en kille i samma ålder kommer cyklande. Jag försöker
ignorera honom men precis då han ska passera bromsar han in, och får fram
ett nervöst
– Hej
Jag mumlar nåt i gensvar, sedan är det tyst en lång stund innan han vågar
säga nåt mer
– Det är du som är den nya killen, eller hur?
– Ja, svarar jag
Det tar ytterligare en stund innan han yttrar sig igen
– Du. vill inte, typ följa med och cykla.. eller nåt
– Kan jag väl göra, svarar jag lågmält. Jag sätter mig på cykeln och vi far
iväg. Efter en stund börjar vi prata och jag får veta att även han gillar
att sitta framför tv: n och datorn. När vi cyklat en bit stannar han till
– Här bor jag, säger han stolt
– Jag skulle inte kunna få ditt nummer, frågar han sen
Utan att svara plockar jag upp en liten papperslapp och skriver ner det och
ger det sedan till han.
– Jag kanske ringer imorrn säger han då jag cyklar iväg. För första gången
känns det som om jag fått en riktig kompis.