Mina nio skolår
Jag sitter i aulan och försöker och jag menar verkligen försöker tänka
ut hur jag har haft det i de nio åren som jag gått i skolan. Det ända jag
kommer på är glada minnen.
Första skoldagen kommer jag ihåg som om allt sammans ägt rum igår.
På morgonen hade jag vaknat mycket tidigt och klätt på mig min fina
klänning och stått framför spegeln tills mamma ha|de sagt att det var dags
att gå till skolan. Jag hade tagit mammas hand och staplat brevid henne.
Men när jag kom till skolgården och såg flickorna och pojkarna som gick i
sexan blev jag rädd och kramade hårt mammas hand och gick med nedböjt huvud
och med en rädsla i blicken till klassrummet.
Den ändå som inte kunde svenska i den nya klassen var jag, den som
kallades för förrädare var jag, den som blev utsatt för lärarens hotande
blickar var jag, den som kände sig att hon inte passade in här var jag:
varför utsattes jag för allt detta?
Varför fick jag gråta mig till sömn varje dag? Svaren på dessa frågor fick
jag aldrig.
I fyran hade jag lärt mig ganska bra svenska fastän jag pratade turkiska
hemma. Nu tyckte jag bättre om mina nya lärare, men vi hade börjat få många
läxor och jag njöt av det, hur dumt det än låter. Vi hade börjat läsa
engelska och jag tyckte att det var jätte lätt. Man behövde bara lära in
sig glosorna, så kunde man allt.
När vi slutade sexan grät vi som små
text saknas
57 låg ditåt eller tvärtom. Den veckan hade vi haft tufft. Men den andra
veckan var tuffare med massor av läxor, nya ämnen och nya lärare. Engelskan
hade börjat bli svårare och man var tvungen att tänka själv och att ta vara
på sig själv. Jag hade blivit förvirrad och undrade hur de andra klarade av
allt det här.
Nu var det dags att börja åttan och det var dags för betyg och det var
ännu värre. Man blev ju nervös av det, men det blev jag också van vid.
Jag tycker att det är så synd att hela klassen kommer att splittras när
vi ska välja i nian. Man får ju nya klass|kamrater i gymnasiet.
Eftersom jag endast pratar turkiska hemma
text saknas