Mina skolår:
1994 började jag 1: an, men jag var speciell eftersom jag var ett år yngre.
Det gjorde inte så mycket tyckte många för det var inte så stor skillnad
mellan mig och mina nya kompisar.
Jag började 1: an ett år tidigare eftersom jag inte gick i lekis. Min
mamma ville att jag skulle börja ett år tidigare men varför har jag
fortfarande ingen aning om.
Första dagen: Jag vaknade upp den morgonen och var väldigt nervös, men
samtidigt väldigt nyfiken. Hela familjen satt och åt frukost eftersom det
var första dagen för oss alla. Min Mamma, pappa och självklart min bror
(storebror), som skulle börja 2: an.
Det året var det mest händelserika året i mitt liv, min Lillebror som
3 mån senare blev född, (29 mars). Jag som började mina långa, svåra och
roliga år i skolan.
Det andra året var en av de bästa åren i mitt liv. Man var inte längre
nervös att börja skolan man var snarare glad. Vilken längtan jag hade den
veckan innan skolan skulle börja!
Min bästa kompis och hans mamma kom och plingade på dörren. Det hade
jag längtat efter hela morgonen för jag visste att då skulle vi äntligen
vara på väg till skolan.
Årskurs tre: Vi hade alla blivit lite äldre och jag kände att jag äntligen
var på väg nånstans.
Det året skulle vi få träffa våran nya lärare som vi skulle ha de
resterande åren i mellanstadiet. Hon hette Eva Wästmark och verkade vara en
trevlig dam.
Det kommande året med Eva hände det inte så mycket. Vi hade det bra,
gjorde våra utflykter, gjorde våra uppgifter vi skulle göra det var ett
lugnt år i mina ögon.
Årskurs fem: Det var det jobbigaste året hittils. Jag och min lärare Eva
hade haft våra konflikter, och jag visste att det inte var jag när vi
bråkade. Men livet gick vidare.
Vi hade de första nationella proven det året. Jag tänkte inte så
mycket på det, eftersom det inte kändes så viktigt för mig. Jag såg det som
vilket annat, vanligt prov som helst.
Tre veckor senare: hade jag gjort alla proven och årets första
utvecklings|samtal hade kommit. Huvudämnet var nationella proven. Jag och
min pappa vandrade till skolan för att ha mitt utvecklingsamtal.
Det hade gått bra för mig jag hade över medel på allt förutom på en
uppgift vad kommer jag inte ihåg.
Årskurs sex: Det första vi fick hör när vi kom till skolan var att nu är ni
störst ni måste vara förebilder för alla andra elever i skolan. Det året
flöt förbi ett lugnt år där allt kändes bra och harmoniskt.
Så kom vi till skolvalet. Det var inte så svårt som jag trodde. Jag
visste vart jag ville gå och det var Dalvik, men det var nära att jag inte
kom in. Jag hade kommit på reservplats 33.
Några dagar senare fick vi ett till brev och det var från
Dalvikskolan. Jag hade komit in en glad dag för mig.
Årskurs 7: Det kändes som att börja 1: an igen man var återigen nyfiken,
nervös och rädd. Vi hade åkt dit några månade tidigare för att titta på hur
skolan såg ut. Skolan kändes enorm jag hade aldrig sätt nån större skola
innan kändes det som, men som idag känns som en liten skola.
Det kändes konstigt att återigen vara minst i skolan. Vi hade gått
från att vara störst till minst på ett snabbt ögonblick. Men det kändes bra
ändå jag hade min bror och hans kompisar som jag kände väldigt bra. Några
kände jag nästan lika bra som min bror, kanske bättre. Det kändes tryggt.
Årskurs 8: Nu var vi medelstora i Dalvikskolan. Man skulle vara en förebild
för sjuorna och samtidigt ta till sig från niorna.
Den här terminen skulle vi få våra första betyg, det kändes
förvånasvärt bra. Jag trodde att jag skulle vara väldigt nervös, men det
var jag inte.
Årskurs 9 Sista året! Störst i skolan igen, ingen speciell känsla det
kändes som vanligt. Livet rullade på ända tills man skulle börja tänka på
vilken skola man skulle välja. En av de svåraste frågorna jag har fått
hittils. Det var två allternativ, det ena var Engelska öster, och det andra
Johansfors gymnasium. Det var svårt att välja. Det var att välja mellan att
åka långt till eng öster, eller att gå i Johansfors och inte få den
engelska jag vill ha, men efter en tid när jag hade åkt till Öster för att
titta på hur skolan var kändes det för långt. Det tog 1.30 h.
Jag orkar knappt gå upp nu och ta mig till Dalvik, så det blev till
ett självklart val att välja Johansfors gym.
Men som om det inte var nog så skulle vi också ha nationella proven.
Och det är det jag sitter och skriver nu, hoppas det går bra för mig.
Mina största frågor nu är enkel men omöjlig att svara på.
Jag undrar helt enkelt hur mitt liv skulle se ut, om jag inte skulle ha
börjat ett år tidigare? Hur skulle jag var som person; skulle jag vara en
sämre eller bättre person, eller skulle jag inte känna nån skillnad? Vilka
kompisar skulle jag ha och hur skulle de vara.