MINA SKOLÅR
Det var en solig sensommarmorgon, och jag vaknade gladare än aldrig för,
jag skulle börja skolan! Jag klev upp ur sängen och klädde på mig snabbt
som ögat, drack ett glas o´boy och borstade tänderna. Sedan ställde jag mig
utanför dörren och väntade på att mamma skulle komma så att vi kunde gå
någon gång.
Plötsligt så stod jag där, i klass 1A’s kapprum, jag blev nervös och kände
en klump i magen. Sedan ropade läraren in oss i klassrummet och fick sätta
oss vid en varsin bänk. Min nervositet hade lagt sig när läraren
presenterade sig inför klassen, det märktes att hon också var lite nervös.
– Mitt namn är Berit Jansson, sade hon med hög röst. Det jag då inte visste
var att personen som stod vid katedern och pratade skulle betyda så mycket
för mig i framtiden.
När Berit hade pratat färdigt bjöds vi på saft och en varsin bulle, sedan
skulle föräldrarna gå hem. Skolan hade äntligen börjat!
Det första året var jag lika glad varje morgon när jag skulle gå till
skolan. Jag lärde känna alla mina klasskamrater och även en del elever från
parallellklassen. Jag lärde mig alfabetet, läsa mina första ord och även
mina första matematiska uträkningar. Dagarna gick och jag kände mig mer och
mer hemma på skolan. Skolavslutningen det året är någonting som jag aldrig
kommer att glömma.
Jag kom till skolan på morgonen och alla 6:or som jämt såg så lessna ut var
plötsligt strålande glada. Jag visste inte att en skolavslutning skulle
vara så festlig. Alla klasser skulle framföra en sång, vi sjöng ”Den
blomstertid nu kommer”. Men det jag minns bäst är när lagkaptenerna för
klassen som vunnit skolturneringen i fotboll fick komma upp på scenen och
hämta pokal och diplom. Jag drömde om att en gång få stå där som dom och
vinka till publiken. När alla festligheter var slut så samlades vi i
klassrummet, och det var dags för läraren att säga några sista ord innan vi
fick gå hem.
Redan efter en vecka av sommarlovet började jag längta tillbaka till
skolan. När skolan senare började var jag jätteglad. Det året fick jag mina
första ”bästisar”, dom hette Nikolas och Henrik och gick i min klass. Jag
blev även väldigt god vän med våran fröken Berit. Förutom mina föräldrar så
var hon min stora förebild på den tiden. Hon brukade vara med oss på
rasterna och leka, och man kunde prata med henne om vad som helst. Ibland
satt vi och pratade i timmar vi kom väldigt bra överens.
Åren gick och jag hade redan börjat 4:an. Jag hade fått skiljas från Berit
och vi fick en ny lärare som hette Bodil. När jag såg henne för första
gången blev jag faktist lite rädd, hon hade potatisnäsa, dubbelhaka och
hennes kinder var stora som äpplen. Men skenet bedrog Bodil var en väldigt
trevlig lärare som jag kom väldigt bra överens med jag kände värkligen att
hon litade på mig.
I början av vårterminen kom våran gymnastiklärare Solveig fram till mig och
frågade ifall jag ville ta ut ett lag till skolturneringen, jag blev glad
och svada ja utan att tveka en sekund.
Vi var en väldigt duktig idrottsklass så vi delade upp oss i två lag. Det
jag minns bäst av turneringen det året var när vi vann över 6:orna, efter
slutsignalen trodde ingen att det var sant. Vi kom 3:a i turneringen det
året, och det var väldigt stort för oss eftersom vi var yngst.
Årskurs 5 var nog den värsta i mitt liv. Tidigt på höstterminen brann
Ullskolan ner och vi blev tvugna att flytta till Tidaskolan i ett år. Det
var väldigt långt för mig att gå till skolan, och när jag väl var framme så
var jag oftast trött. Vi fick hela tiden gå fram och tillbaka mellan
Ullskolan där vi hade gympa och Tidaskolan där vi hade vanliga lektioner.
Jag var även inblandad i ganska många bråk. Jag minns speciellt ett matkrig
som jag startade tillsammans med min käre vän Henrik. Vi kasde tomatsoppa
på varandra tillslut var hela matsalen med i kriget. Alla lärare och
mattanter var rasande och skickade mig och Henrik till rektorn där vi fick
sitta och skämmas. Vi startade även även ett stort snöbollskrig mellan
våran klass och paralellklassen. Kriget höll på i ca: två veckor eftersom
snön senare försvann. Vi var även inblandade småbråk och fick hemringning
minst en gång i veckan. Vi skolkade även en hel del och personalen på
skolan blev mer och mer arga på oss.
Till råga på allt fick jag reda på att min förra lärare och ”kompis” Berit
hade avlidit i cancer. Sorgen den veckan var obeskrivlig hon var ju en av
mina största förebilder fortfarande.
Men allting vände när skolturneringen satte igång på våren. Jag och Henrik
fick äran att ta ut laget även detta år om vi lovade att inte bråka och
skolka, och det gjorde vi. Det året spelades turneringen på Tida|skolan
vilket gynnade oss eftersom det var så små mål. Det gick bra i turneringen
även detta år, vi vann våran grupp och gick ända till final. Vi förlorade
finalen mot 6:orna, jag tror att det blev 5-3, och min dröm om att få lyfta
bucklan på skolavslutningen slogs i spillror. Redan då längtade jag till
nästa turnering, då jag skulle få min sista chans att lyfta bucklan.
Terminen flöt på och jag och Henrik skötte oss igen som vi hade lovat.
Årskurs 6 är den hittills roligaste i mitt liv. Det hände massa roliga
saker det året. Vi åkte på klassresa till Gotland i fyra dagar det var
bland dom roligaste dagarna i mitt liv. Jag har flera minnen därifrån, bla.
så cyklade vi vilse i skogen när vi skulle titta på raukarna, när vi kom
fram skulle resten av klassen cyckla hem.
Jag fick även vara koncerancier på skolkabarén vilket var en stor ära för
mig.
Jag fick bra omdöme av lärarna och det kändes som att livet lekte. I
skolturneringen var vi storfavoriter, vi levde upp till allas förväntningar
och vann alla våra gruppspelsmatcher med stor marginal. Även jag
personligen levde upp till kraven som lagkapten och målskytt, Jag gjorde
ca: 5 mål per match och fick mycket beröm. Vi lekte oss fram till finalen
där vi lite oväntat fick möta klass 5A.
I finalen chocköppnade 5orna och ledde med 2-0 efter 5 min. Men vi tog oss
samman och vann tillslut med 6-3, jag gjorde fyra av målen. Varje mål
tillägnade jag Berit, som jag inte kunde glömma. Efter finalmatchen kom
gympaläraren fram till mig och gratulerade mig till segern och frågade
ifåll vi ville möta lärarna i en match veckan därpå, jag tackade ja utan
att tveka.
Matchen mot lärarna spelades dagen innan skolavslutningen. Det regnade, det
var flera stora vattenpölar på planen och alla var ”dyngsura” efter 10
sekunder. Hela skolan var där och tittade, många höll upp stora skyltar,
jag minns speciellt en skyllt där det stog ”Vi älskar dig Krille”.
Matchen slutade 2-2 och jag gjorde ett av målen vilket jag var väldigt glad
över.
Plötsligt var den här, skolavslutningen, dagen jag hade drömt om, jag
skulle få gå upp på scenen och lyfta bucklan inför allihopa.
Vi samlades i klassrummet för att gemensamt gå till avslutningen. Och efter
att vi hade framfört våran avslutningslåt i form av en egen version av ”Var
Nöjd Med Allt Som Livet Ger” var det dags. Gymastikläraren bad mig och
Henrik komma upp på scen och ta emot pokalen.
Vi tittade på varandra och gick upp scen applåderna och busvisslingarna var
öronbedövande. Vi fick svara på några frågor som gymnastikläraren ställde i
mikrofonen innan det var dags. Min dröm sen första klass skulle gå i
uppfyllelse, jag och Henrik tog ett gemensamt grepp runt den stora bucklan
och lyfte den mot skyn. Vi skrek ut våran glädje och alla började jubla,
aplådera och busvissla, det var en obeskrivlig känsla, helt fantastiskt!
Min dröm hade gått i uppfyllelse och jag grät av glädje.