Mina skolår

Jag kommer ihåg hur jag kände innan jag började skolan som om det var igår.
Det var blandade tankar som rörde sig i mitt huvud, massor av tankar. Det
skulle bli kul, visst. Att börja skolan, precis som min storasyster, som
jag alltid sett upp till och velat bli som. Men tänk om jag inte skulle få
några kompisar? Tänk om läraren är dum? Eller ännu värre, jag kanske är för
osmart för att gå i skolan? Tänk att alltid vara sämst på allt man gör. Som
sagt, jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Men en sak var jag
säker på, det skulle bli väldigt spännande.

Första skoldagen kom. På natten hade jag inte fått mycket sömn, men ändå
var det inga problem att komma upp ur sängen på morgonen. Jag var spänd
inför mötet med min klass, min första riktiga klass. Men det släppte ganska
fort när jag kommit till klassrummet med min mamma. Jag kommer ihåg hur
lättad jag blev när jag märkte att läraren verkade snäll, för min syster
pratade ofta om hur dumma lärare hon hade och det hade gjort mig nervös. Vi
var bara i skolan en kort stund, och på väg hem längtade jag redan efter
nästa dag.

Jag älskade de första skoldagarna. Mina klasskompisar var snälla och vi
hade hur kul som helst på rasterna. Redan den första dagen blev jag kompis
med Sabina, som än idag är en av mina bästa kompisar.

Lågstadiet har jag nästan bara roliga minnen från. Varje dag fick jag
skjuts till skolan, sprang fort in för att få träffa mina kompisar och hade
kul hela dagen. Problemen var små, de fanns nästan inte. Det var bara att
leka och ha kul, vi hade aldrig några bråk i vår klass. Jag var glad över
att jag var bra i skolan. Jag fick aldrig sämst resultat på läxförhör som
jag hade oroat mig för innan skolan. Ofta var jag och Sabina hemma hos
varandra och gjorde våra läxor. På den tiden tyckte jag tillochmed att det
var kul!

Efter nästan tre år i min första klass pratade min familj om att flytta.
Först ville jag inte, jag trivdes bra där jag bodde. Men att bo i en stor
villa med alldeles egen trädgård, och dessutom ha så nära till skolan att
jag skulle kunna gå själv? Jag började längta.

Sommarlovet var nervöst. En helt ny klass! Det var nästan samma känslor som
inför första klass som dök upp. Jag hoppades att klassen skulle vara minst
lika bra. Vad rätt jag hade.

Min nya klass var ganska lik den första. Snälla kompisar, snälla lärare,
fin skola. Visst, jag saknade min gamla klass ibland, men ibland träffade
jag min allra, allra bästa kompis så det kändes helt okej.

Åren flöt på i min nya klass. Ofta kändes det som om veckorna gick på
repeat, om och om igen. Men vad gör man? Det är ju bara att gå till skolan
och ha så kul det går. Tur att jag hade så många kompisar, annars undrar
jag om jag verkligen hade gått till skolan eftersom jag tyckte att det var
så tråkigt ibland. Så kan jag fortfarande känna, men nu i högsta|diet
händer det iallafall mer på dagarna.

Efter tre år i samma klass tröttnade jag ganska mycket. Klassen blev sämre
och sämre och det var onödiga bråk varje dag. Mellanstadiet var den
jobbigaste tiden med många känslor och ovänner.

Även fast min klass blivit ganska dålig, så ville jag inte byta klass i
sexan. Jag längtade bort, men ville ändå vara kvar. Klassen kändes som en
trygghet. Alla visste vem jag var och kände mig mer eller mindre.

Vi fick träffa vår blivande klass en gång innan sommarlovet. Jag hamnade i
klass 7e tillsammans med två kompisar jag kände innan. När vi träffades var
det stelt och ganska tråkigt. Efter mötet pratade alla mycket om sina nya
klasser i vår klass. Ofta handlade det om hur tråkig klassen verkade.
Ganska dumt, eftersom man inte kände någon.

Det blev jobbigt att skiljas från mellanstadieklassen. Många började i en
annan skola än den jag skulle börja i. Bråken i vår klass hade gjort att
man kände alla för den de var, men också att man kommit på mycket vem man
själv var. Under de tre åren på mellanstadiet var det jag utvecklades som
person mest.

På sommarlovet mellan sexan och sjuan längtade jag för första gången inte
till skolan. Vem längtar till en tråkig klass? Jag tror att skitsnacket
betydde ganska mycket, för vi pratade mycket om vår nya klass, jag och de
två jag hamnat i klassen med.

Senare, när vi börjat i klassen kom vi på att vi haft ganska fel. Det var
ingen tråkig klass! Bara många nya personer som vi inte kände än! 7e,
klassen jag går i nu. Blev ganska snabbt kompisar. Redan efter första
veckan träffades vi på helgen och åkte och badade. Det kändes att vi skulle
bli en bra klass.

Nu har jag snart gått i 7e i tre år, och vi är 9e. Även fast
sammanhållningen inte är den bästa så trivs jag bra. Jag tror att de flesta
trivs och känner sig tryga.

Snart börjar jag i gymnasiet. Då har jag gått nio år i grundskolan, och så
känns det verkligen inte. Det är lång tid som har känts mycket kortare än
vad den är. Under de nio åren har jag lärt mig jättemycket, allt från NO
till saker om mig själv.

Utan skolan tror jag att jag skulle haft väldigt tråkigt, och mycket färre
kompisar. Nu hoppas jag bara att allt ska gå bra när jag börjar i en helt
ny klass, helt ensam på gymnasiet.