Mina år som elev.
Jag tittade runt hörnet för att kolla om kusten var klar, det var den. Att
kila ner och byta böcker var väldigt jobbigt, eftersom det gällde att passa
sig så man inte stötte på någon ihallen ? . Att vara ensam i matsal|en
och gå runt skolan 2-3 gånger för att få rasten att gå. Men det skulle inte
alltid vara så här.
När jag gick i lågstadiet var man aldrig bekymrad att någon skulle se en
när man tryckte längs väggen. Då betydde betyg ing|enting, utan en kotte
som råkade se ut som ett moln var ens världsbild för en dag.
När man senare började mellanstadiet, bö|rjade det. Men man insåg det inte,
för det kom sakta krypandes längs nacken, som hösten efter en fin sommar.
Plötsligt bet|ydde allting något för en, kotten kastades undan och en
affisch på den senaste gru|ppen hamnade på väggen. När jag (som
mel|lanstadieelev) började med det var det harm|löst, en liten bild kunde
ju inte förändra någ|ot. Efter en tid stod det klart att jag skulle
fortsätta skolan, och högstadiet i Stockholm. Allt gick så snabbt att jag
inte hann upp|fatta något, och plötsligt stod jag där i en ny skola. Mina
nya vänner hade såklart en bättre uppfattning på livet, eftersom de bodde i
storstan såklart och jag passade inte in i den bilden. Efter en tid kom en
ny skola, och sedan en ännu nyare, och till sist hittade jag till skolan
som skulle vända mitt liv till det bättre, trodde jag.
Högstadiet, undrar om de kallar det ”hög”stadiet för att alla sitter på
sina höga hästar? Det var en mardröm, ensam och utkastad ännu en gång av
”de bättre vetande” människ|orna. Att trycka längs väggen för att komma
helskinnad till skåpet, utstå allas blickar i matsalen när man vet att dem
tänkte ”ska hon sitta alldeles ensam vid det där bordet” i en fullpackad
matsal. En enda människa, lika träffbar som en tunna nit|roglycerin. Men
jag vore en hycklare om jag satt här och sa att allt var fel, det fan|ns
bra stunder, när jag inte var helt ensam. Kanske någon hade virrat bort sig
till min del av skolan, men stod inte ut med tyst|naden och gick sin väg
senare. Allting tog en vändning en månad, då jag blev intagen i en liten
grupp människor som ”lät” mig vara med dem. Det är lustigt hur ens liv kan
kastas omkring, som ett bi som fastnat i en stark vind. Till en början gick
allting bra, men efter två år i samma klass insåg jag att ingenting skulle
ändras, och tog beslut|et att byta klass. Jag hade redan en allier|ad i den
klassen, så det fanns goda chanser till ett ”normalt liv”. Vad är ett
normalt liv? Är det perfekta vänner, matchande kläder och ett fint leende
på läpparna? Kan någon komma så nära att de ser de skrattande vännerna, de
omatchande kläderna, och det falska leendet?
Lycklig var jag, men jag visste även att en liten del var falsk inom mig.
De säger att fläckarna aldrig går bort, och det var sant. Jag hade allting,
vänner, en nästan accepter|ande klass, och bra livsförhållanden. Det var då
jag började tänka på resten, utseende, betyg, bra betyg, bättre betyg. Det
blev stort, men hur mycket jag än försökte gick det bara inte. Att sluta
tänka på vad som varit gick inte, det var en del av mig. Men hjälp av
ovetande kamrater kunde jag komma över en liten del och försöka lite mer i
livet.

Jag har tankar om framtiden också, men det blir alltid lite suddigt i mitt
huvud. Att kunna gå klart 9:an, börja i gymnasiet och göra om allting. Men
den här gången är jag inte ensam. Det är nervöst och kanske går det inte
som jag planerat, men det förväntar jag inte mig heller ändå. Allting får
gå åt skogen om det måste, jag kan ändå inte göra något åt det, eller? För
hur mycket jag än tänker på framtiden, kan man bara leva nu.