Inskannad version

Mina nio skolår

Att börja ettan kändes väldigt nervöst. Jag hade hört många historier från
min farfar om hur hemskt det var på hans tid. Då var det arga lärare som
slogs på fingrarna och ställde eleverna i skamvrån om dom var för busiga.
Men första dagen i skolan blev mycket bättre än väntat. Min mamma följde
mig dit och jag minns hur alla föräldrar fick så på rad längst bak i
klassrum|et medan vi tog plats vid våra bänkar. Jag kände de flesta i
klassen eftersom vi hade gått ”lekis” tillsammans. Lärarna var inte alls
som på farfars tid. Vi hade två fröknar, Birgitta och Ulrika och båda två
var väldigt snälla.

Ettan och tvåan var faktiskt riktigt roliga. Vi gick på norrboskolan, en
gammal skola som byggdes någon gång på 1800-talet. Det fanns en stor
lek|plats, fotbollsplan och hockeyplan där vi lekte varje rast. I gården
bredvid fanns en jättestor svart hund som brukade rymma ibland. Alla var
jätte|rädda för honom, särskilt sen han bet Henrik Mills i örat. Jag minns
en gång då jag och Fredrik skulle vara modiga. Vi gick försiktigt fram till
hundgården men en lärare fick syn på oss och vi fick en ordentlig
utskällning av henne.
text saknas
halvtimma för en del som pratade mycket. Hon sa att det var för att anpassa
oss till högstadiet så när man började i sjuan tyckte man att det var
hemskt slappt där. Att börja högstadiet var en stor för|ändring men jag
tyckte att det var väldigt roligt. Vi slutade med alla öknamnen. Om det
beror på att vi skildes från blåsmarkarna vet jag inte men så blev det i
alla fall. Alla skolämnen började gå bra särskilt NO och idrott och det
gjorde väl också att skolan blev roligare. Nogot som inte har gått o bra
det är alla klass|turneringar i bandy, basket, volleyboll och sådant. Ändå
sedan i sjuan har vi alltid blivigt sist. Men det ändrar ju som tur är inte
betyget.

Nu i nian är jag väldigt skoltrött och längtar till arbetslivet. Det gör
det ännu svårare nu när man skall välja till gymnasiet. Jag vet inte om jag
orkar gå en teoretisk linje i kanske fem år till fastän jag har betyg så
att jag kan ta mig in på de linjerna.

Jag är faktiskt ganska nöjd med mina nio skolår. Det har varit en bra tid
men det är klart att man är lite avundsjuk på sina föräldrar som bara
behövde gå sju år i skolan.