Att byta klass
Det hela började med att vi skulle flytta till en liten stad i Skåne. Pappa
hade fått ett nytt jobb. Jag och mina bröder Christian och Emil skulle
börja i helt nya skolor och helt nya klasser.
Christian skulle börja tvåan på gymnasiet, Emil sjuan och jag nian. Mamma
visste inte vad hon skulle göra än men tänkte att det säkert skulle lösa
sig. Det var så det hela började.

Det var ungefär en halv dag kvar av sommarlovet, jag, Christian och Emil
var på stranden för att njuta av den sista sommarlovsdagen. Helt plötsligt
kom det förbi en tjej i min ålder. Hon tittade på oss och log lite
försiktigt. Sen gick hon därifrån. Senare på kvällen när vi hade ätit så
skulle jag hjälpa mamma att plocka in disken som stod ute på altanen. Då
stod hon där igen och log på precis samma sätt som hon hade gjort tidigare
på standen. Sen gick hon därifrån igen. Jag berättade det för Christian och
Emil och de tyckte att det var lika konstigt som jag.
Vem var hon?

Nästa morgon skulle skolan börja. Jag och Emil hade följe eftersom att vi
skulle börja på samma skola. Så nervös jag var när jag stod utanför dörren
till klassrummet där min nya klass satt i. Tänk om de inte gillar mig, tänk
om de är elaka eller tänk om jag inte får några kompisar. Alla möjliga
tankar for igenom mitt huvud då. Men till slut tog jag mod till mig att gå
in.
När jag väl var inne i klassrummet, såg jag ett ansikte och ett leende som
jag kände igen. Det var tjejen på stranden och utanför huset. Skulle vi gå
i samma klass? Var det därför hon hade lett mot oss? Ville hon bara få
kontakt? En massa tankar for återigen genom huvudet på mig, samtidigt som
jag gick och satte mig bredvid en tjej med kort lockigt hår. Hon hette
Filippa och var riktigt trevlig, vi kom genast väldigt bra överens. Så bra
att vi tillochmed satt och åt tillsammans på lunchen. Jag frågade henne
lite diskret och tjejen vem hon var och var hon bodde.
Det var då jag fick reda på det.
Hon hade förlorat sin bror i en hemsk olycka, och hon pratade inte längre.
Jag förstod genast att jag var tvungen att försöka prata med henne. Hon
hade ju inte kommit till mig utan en anledning, hon ville kanske prata. Jag
tog min bricka och gick genast för att leta upp henne.
Jag hittade henne, hon satt i korridren och målade något. Jag fick
försiktigt fram och frågade om jag fick slå mig ner. Hon log när hon
tittade upp på mig och nickade. Först satt vi bara där, helt tysta. Men det
var ingen pinsam tystnad utan bara helt vanlig tystnad. Tillslut sa hon
bara:
– Du kanske undrar varför jag har tittat på dig och dina bröder?

Jag hann inte svara förrän hon fortsatte.
– Men när jag ser er påminner ni mig om hur det var när jag och min bror
umgicks.
Hon fick en ledsam blick men leendet var fortfarande kvar, och det lät som
om hon hade gråten i halsen. Sen fortsatte hon att berätta om vad som hade
hänt och varför hon inte pratade med någon. Hon berättade också varför hon
just börjat prata med mig. Sedan visade hon bilden som hon hade målat, det
var ett porträtt av hennes bror, hon var jätte duktig på att måla.

Efter den dagen började vi umgås mer och mer, och prata det gjorde vi också
bara mer och mer. Det blev en början till en stor vänskap.