Att byta skola
Jag och Evelina hade gått i samma klass ända sedan lekis. I tio år med
andra ord. Vi kände varandra utan och innan. Det var hon och jag mot
världen. Vi hade alltid sagt att vi skulle gå i samma klass på gymnasiet
och ett tag skulle det bli så också.
Men allt förändrades när min familj helt plötsligt bestämde sig för att
flytta från Halmstad till Göteborg.
När jag fick höra detta blev jag både glad och ledsen.
Glad för att komma till en ny stad med nya människor, men ledsen för att
lämna Evelina, min bästa vän.
Men flytten var bestämd och vi skulle flytta om tre månader.
Jag gruvade mig inför hur jag skulle berätta det för Evelina.

Dagen efter jag hade fått veta allt detta, var jag, Evelina och våra andra
vänner på stan. Vi låg vid kyrkan vid torget och tog det allmänt lugnt. Jag
tänkte att nu var det dags.
– Jag måste tala om en sak.
De såg på mig med väntande blickar.
– Jo, det är såhär att jag ska flytta till Göteborg.
– Va? utbrast Evelina.
Jag såg på henne.
– Ja, vi ska flytta dit i november.
– Är du seriös? frågade Patrik.
Jag nickade.
– Men det går inte. Du får inte. Hur ska jag klara mig utan dig Hanna?
frågade Evelina.
Jag kände gråten i halsen.
– Du kommer klara dig bra. Du har ju Patrik, Erik och Andreas, sa jag och
såg på dem.
– Men det är ju du och jag mot världen, sa Evelina.
– Klart att det är, sa jag. Det kommer det alltid att vara.

Veckorna gick. Veckorna blev till månader. Det blev november och flytten
var i full gång.
Dagen innan jag skulle till Göteborg, var vi alla samlade hemma hos Evelina
för att säga hej då.

– Men vi kommer upp till Göteborg varannan helg och så kommer du hem hit,
sa Andreas och gav mig en stor kram.
– Absolut! sa jag och log.
När jag och Evelina skulle säga hej då, blev det väldigt jobbigt.
Vi höll om varandra och grät.
– Jag tycker fortfarande att det är onödigt att du ska flytta nu när du
nästan bara har en termin kvar i nian, sa Evelina snyftande.
Jag kände att jag aldrig ville släppa taget om henne.
Sedan var jag tvungen att gå och vi tog ett sista farväl.
Fy, vad jag mådde dåligt.
Den natten grät jag mig till sömns.
På vägen till Göteborg tänkte jag på allt som jag och Evelina hade gått
igenom tillsammans. Nu var jag tvungen att börja i en ny klass utan henne.
Hur skulle detta gå?

På morgonen när jag skulle till skolan var jag fruktansvärt nervös och
mådde illa.
– Mamma, jag vill inte detta. Jag klarar inte av det. Jag åker hem.
Mamma lugnade mig.
– Vi får prata om hur din dag har varit när du kommer hem.

Vägen till skolan kändes lång. Men helt plötsligt stod jag där utanför
skolan.

Den var stor och det var massa elever som var på väg in.
Jag tog mod till mig och gick in jag med. möjlig radbrytning Jag märkte
hur folk tittade på mig. möjlig radbrytning De visste nog att jag var
ny men mest var det nog för min utmärkande klädstil. möjlig radbrytning
Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå. möjlig radbrytning Jag
blev väldigt förvirrad.

– Ursäkta, vet du var klass 9b är någonstans? frågade en flicka mig.
– Nej, jag är ny så jag vet ingenting, sa jag och log.
– Är du också ny? frågade flickan förvånat.
– Ja. Du också?
– Ja, sa hon och fick ett leende på läpparna.
– Men jag ska också till klass 9b, sa jag efter att ha tittat på mitt
papper.
Min nervositet släppte lite efter att ha fått veta att flickan hette
Sophia, kom från Halmstad och skulle börja i samma klass som jag.
Vi sprang omkring i försök att hitta vår klass.
Efter ett tag lyckades vi.
Vi knackade på dörren och gick in. Där satt en stor klass med nior
knäpptysta och stirrade på oss. Speciellt på mig.

– Jaha, det är ni som är de nya eleverna. Välkomna, sa läraren som hette
Mats. Jag log mot läraren och såg ut över klassen som gav mig spydiga
blickar.
Mitt illamående och nervositeten kom tillbaka. Jag tänkte på det som
Evelina sa innan jag åkte:
”Kom ihåg att ingen ska få trycka ner dig. Var dig själv och bry dig inte
om de andra.”
– Ni kan väl berätta lite om er själva. Du kan börja, sa Mats till mig.
Jag hatade att prata inför folk.
Jag kände att jag blev röd i ansiktet.
Jag tog ett djupt andetag.
– Jag heter Hanna och kommer ifrån Halmstad…, inledde jag med.
– Det hörs på dina R, sa en pojke och skrattade.
Jag valde att ignorera honom.
Efter att Sophia hade presenterat sig satte vi oss vid ett bord.
Det blev äntligen rast och läraren kom och talade med oss.
– Jag hoppas att ni kommer trivas här, sa han med ett leende.
Då fick jag en hemsk hemlängtan och ville bara till Evelina, Patrik, Erik
och Andreas.
På rasten satt jag och Sophia och pratade.
– Vi flyttade hit för att min pappa fick jobb här, berättade hon.
– Min mamma fick jobb här, sa jag och skrattade.
När vi satt och pratade kom ett gäng, både killar och tjejer, fram till
oss.
– Hej! sa en av flickorna och presenterade sig.
– Hej! sa jag.
– Så ni är de nya eleverna, sa en pojke.
– Ja, sa jag och log.
– Kul att det kommer lite nytt alternativt folk hit, sa flickan som hette
Jenny och såg på mig.
Jag och Sophia talade mycket och länge med gänget. De var mycket trevliga.

När jag kom hem var det första jag gjorde att ringa Evelina.

Vi pratade länge.
– Vad för gäng? frågade hon ivrigt.
– De har alternativa stilar allihop och är snälla och trevliga.

Veckorna gick. Vid flera tillfällen hade jag fått hemlängtan och jag kände
mig ganska ensam ibland.
Vid flera tillfällen i skolan hade jag fått spydiga kommenterer och blickar
för min klädstil. Vid de tillfällena kändes det jobbigt. Men mina nya
vänner sa att det var inget att bry sig om.

Nu några månader efter flytten trivs jag i skolan och har nya vänner.
Men jag saknar Halmstad, Patrik, Erik, Andreas och speciellt Evelina
väldigt mycket.
Nu är det bara några månader kvar utav nian och det känns bra.
Det som känns ännu bättre är att jag ska gå gymnasiet i Halmstad med
Evelina. Vår dröm kommer att gå i uppfyllelse ändå. Det går bra för Evelina
utan mig i Halmstad, men hon och killarna saknar mig.
Det är inte samma sak utan mig, säger hon.
Det känns jobbigt utan Evelina här i Göteborg för att jag har fått klara
mig mycket själv, men det har stärkt mitt självförtroende jättemycket.