MINA NIO SKOLÅR
Jag var sex år när jag för första gången gick till skolan. Jag var stolt,
jag var stor. På lekis kom en ny kull ”småungar” in. Men jag gick i ettan
jag.
Vad nu då? tänkte jag. Inga läxor? I skolan skulle man ha läxor. Jag var
gråtfärdig när jag kom hem. När man tänker tillbaka på det ler man. För en
gång skull förstår man sig inte själv. Jag gillade skolan. Kunskaperna sögs
in. Min fröken var snäll och hade humor. Det hjälpte mig en gång. Vi hade
lärt oss talet 10. När man lärde sig en ny siffra fick man skriva siffran
på en hel sida för att lära in den. Den här lektion|en hade vi
additionsövningar. Men eftersom vi hade lärt oss 10 tittade jag inte på
tavlan, utan skrev 10 på en hel sida. Fel, fel, fel, fel. Som sagt hade
fröken humor. Hon tittade upp från min bok med ett skratt.
– Du behöver inte rätta Pelle. Det var länge sedan jag såg ett roligare
fel, sa hon. Stolt fortsatte jag.

Lyckan blev inte långvarig. På vårterminen bytte jag skola. Den låg i det
mot dialekter intoleranta Färnboholm. Efter en vecka hade jag lärt mig ett
nytt ord och, observera, en ny riktig kamrat. Ordet var, som ni kanske
gissat, mobbning. Ett samlingsnamn för alla tänkbara trakasserier. Två
klasser, minus ett fåtal, var på mig. Fröken, som man hade lärt sig lita
på, förstod, eller snarare, ville inte förstå min situation. I skrivande
stund är det hemska minnen som smyger sig på. Obevekligt. Under ett och ett
halt års tid hatade jag eller vägrade att gå till skolan. Efter detta har
jag en oerhörd känsla av att vilja vara bättre än andra. Livet skulle
återvända.

Under 5 års tid skulle jag gå i min andra ”Färnboholmsklass”. Jag fick
tillbaka förtroendet för lärare när jag började mellanstadiet. Klassen, som
jag redan gått ett år med, var vänligt sinnad. I femman skulle vi på vår
första klassresa med övernattning. Diplomatisk som jag var blev jag invald
i skolresegruppen. Den bestod av, om jag minns rätt, elever, några
föraldrar samt magistern. Han var kort, flintskallig (sin ungdom till
trots), rolig, kunnig samt glasögonbärare. Det gav honom ett intelligent
uttryck. Resmålet utsågs till paddling med två övernattningar på en öde ö.
Den på papperet trevliga resan övergick snart i rinnande bläck. Ösregnet
gjorde resan till ett fiasko. Eller rättare sagt, när föräldrarna efter
resans slut fick syn på sina telningar blev det liv. Fem av klassens
trettio barn kom inte till skolan på flera dagar.

Efter sommarlovet började man känna av att högstadiet nalkad|es. Tempot
höjdes och jag fick mina, inte nu så efterlängtade läxor. Man kände sig
stor men ändå liten. Störst på mellanstadiet, snart minst på högstadiet.
Plötsligt började alla ämnen bli oerhört viktiga. Därför kändes det till
exempel oerhört bra när ”majjen”, som han kallades, på ett kvartsamtal sa:
Pelle har blivit bättre på engelska. Det jublade inom mig. Allt traggel
hade hjälpt. På mellanstadiet hade man som känt, fått engelska på halsen.
Jag hade under hela min mellanstadietid fått höra att andra ämnen är bra.
Men engelskan… Sexan gick på med informationsmöten hit och dit. Snart var
man där.

Högstadiet. Det stora skrämmande. Egna skåp och många lärare. Nytt språk
och många böcker. Lärare i all ära. Min matematik- och fysiklärare var en
gigant i sitt ädla skrå. Han var skolans genom tiderna, största magister.
Eftersom han var sträng var han fruktad av eleverna. Jag lyckades trots
katastrofala matteprov hålla mig på god fot med honom. I åttan hade jag
återigen bytt klass. Nu började betugen pumpa i huvudet. Jag darrar än vid
provutdelningar. Mitt första betyg vågade jag knappt öppna, än mindre det
andra. Men jag trivs ändå. Ingen har kunnat bota min nyfikenhet