Jag ska skriva om mina starkaste minnen från skolan.

Först så tänkte jag skriva om hur det var när jag först började skolan, men
sen så kom jag på att det inte alls är mitt starkaste minne från skoltiden.
Om jag ska vara ärlig så minns jag det knappt alls.

Mitt/mina starkaste minnen från skoltiden var när jag först började i
högstadiet. Den här krönikan handlar alltså om när jag började på
Norsborgsskolan. Jag tyckte att det skulle bli jätteroligt att börja i en
helt ny skola. Skolan som jag gick i tyckte jag väldigt illa om. Egentligen
så var det nog inte direkt skolan som det var fel på, utan främst lärarna
och några elever. Jag kände att jag behövde komma bort därifrån, komma till
en ny skola och lära känna nya människor.

I min klass fick man ge önskemål på ett fåtal personer som man ville gå
samma klass som på högstadiet. Jag önskade att komma i samma klass som mina
två nära kompisar Natasja och Louise. De andra kompisarna som man inte
önskade kom i andra klasser. På samma skola iochförsig, men många av dem
tappade man kontakten med så småningom iallafall. Det är väldigt tråkigt
tycker jag.

Innan vi började själva högstadiet på ”riktigt” fick vi besöka skolan och
se de människor som vi nu skulle träffa nästan varje dag i tre år framöver.
Jag och fyra av mina kompisar åkte dit tillsammans. Det var spännande och
jag var lite nervös.

Jag visste redan hur skolan såg ut tidigare, eftersom min förra klass hade
haft hemkunskap där. Det intryck jag fått av skolan var att det var en
ganska bra skola. Den nya skolan var mycket större än den gamla. I den nya
fanns det både uppehållsrum och cafeteria, det var saker som inte fanns på
min förra skola.

Intrycket av de människor jag skulle komma i samma klass som var däremot
mindre bra. Hjälp, tänkte jag. Ska jag gå i samma klass som de här
människorna i tre år framöver? Mitt intryck var att klassen bestod av tre
”bimbosar”, två töntar och resten idioter.
Hur skulle jag stå ut?
Just då kände jag väldigt stor lättnad över att jag hade två av mina bästa
kompisar i samma klass som mig. Annars vet jag inte vad jag skulle ha
gjort.

Den lärare som jag skulle få som mentor hette Tomas. Han verkade vara en
ganska okej lärare. Kanske var han lite argsint och mattetokig (han pratade
nästan bara om matte), men han var ändå bättre än många av de lärare jag
haft på min förra skola.