Inskannad version

Mina nio skolår
Jag rodnade kraftigt när mitt namn ropades upp. Det var första dagen i
skolan, och kvinnan som sa mitt namn, var inte alls som jag hade föreställt
mig. T.o.m. namnet var fel. Hon hade förklarat att Klara, vår egentliga
fröken, inte kunde börja jobba än och att vi skulle ha henne, Hedvig,
istället.
– Jaa, stammade jag fram. Hedvig fortsatte uppropet och sedan fick vi gå
hem.
Mitt första skolår gick fort. Läsa, skriva och räkna kunde jag redan. Jag
fick många nya kamrater, och även om jag inte tyckte om Hedvig, kommer jag
nog alltid minnas henne som min första lärare.
I tvåan hände mycket. Jag fick min riktiga lärare, Klara. Hon hade tyvärr
ingen riktig personlighet, så minnena från den skoltiden är bleka. Men det
var först nu, i tvåan, som jag insåg att skolan var jättestor! Niorna var
fullvuxna i mina ögon, och treorna var elaka mot oss tvåor. Jag minns en
gång när vi hade gymnastik. Vi stod och väntade utanför omkläd|ningsrummen,
då några pojkar från femman gick förbi. En av dem frågade efter en puss av
mig. Jag blev blodröd i ansiktet och smällde till honom med gymnastik-
påsen. Naturligtvis tyckte han det var otroligt festligt och fortsatte i
samma stil, innan de gav sig iväg. Jag inser nu det roliga i situationen,
men då trodde jag att det var blodigt allvar.
I trean upptäckte jag mina problem med matematik. Man kan tro att jag
tyckte att det var för svårt, men det var snarare tvärtom. Alla tal var
precis likadana och de fanns sida upp och sida ner i boken. Jag tyckte det
var så tråkigt att jag inte gjorde någonting på lektionerna, utan var
tvungen att göra allt hemma. Nu är det ett av mina favorit-ämnen.
Sedan började jag i mellanstadiet. Vi fick börja med engelska, men vår nya
fröken, Astrid, lärde ut fel, redan första lektionen.
– ”An” betyder ett, och ”a” betyder en, påstod hon. Jag försökte
protestera, men fick veta att det var bäst att lära ut så i början. Sedan
fick vi lära oss det engelska alfabetet, som var precis likadant som det
svenska.
– Men fröken, Å, Ä och Ö? försökte jag, men det var samma sak där. Jag
förstod aldrig Astrids undervisningsmetoder. Vi fick OÄ också. Där hade vi
en lustig lärare som hette Rolf. Han lärde ut bra, men hans krystade skämt
hade jag kunnat klara mig utan.
Under mellanstadiet fick jag massor av nya vänner. Jag började förstå att
man faktiskt kunde ha killar som kompisar också. Tidigare hade jag sett dem
som fåniga biltokiga galningar. Jag hade varit kär i en av dem, men det
hade varit snabbt övergånget. Nu lekte jag på rasterna med dem också.
I sjuan blev det jobbigt. Det var stressigt och jag blev ovän med halva
klassen en period, men det gick över. Jag tyckte det var roligt med alla
olika lärare, för nu slapp man enformigheten med bara en lärare, speciellt
eftersom jag inte tyckt om någon tidigare fröken. Jag började tycka om
idrotten i skolan, och NO:n tyckte jag var jättekul. Niorna var hemskt
farliga, trots att det fanns vissa snyggingar i 9B. Jag undrar hur många
sjuors hjärtan som krossades när niorna gick vidare till gymnasiet. I
högstadiet fick jag vänner i de andra klasserna, inte bara i min egen.
När jag kom upp i åttan, började allas ängslan för betygen. Visserligen
hade vi fått omdöme i sjuan, men ett diffust sådant. Var ett plus en stark
3:a, 4:a eller kanske 5:a? Jag brydde mig inte så mycket. Det fick bli vad
det blev. Därför blev jag positivt överraskad när jag öppnade det bruna
kuvertet på avslutningsdagen. Efter det första betyget kändes det värre.
Skulle man sänka i något ämne? Andra gången var jag nöjd igen, trots att
jag sänkt i ett ämne. Men jag hade höjt i sex andra…
Nu går jag i nian och det känns skönt. Man är störst i skolan, och blir
behandlad lite vuxnare av lärarna. Snart ska vi söka in till gymnasiet och
9B kommer inte att finnas längre. Men jag kommer alltid att minnas mina nio
första skolår!
Klart över medel