– Vi har en ny elev här i klassen, sa Pia som var klass|föreståndare i 9D.
Sara, vill du presentera dig? frågade Pia glatt med ett uppmanande tonfall.
Sara ställde sig generat upp vid sin bänk som hon just hade blivit
tilldelad. Hon kände hur alla ögon riktades mot henne. De skådade henne
uppifrån och ner. Sara kände att hon blev röd i ansiktet och att hennes
händer började bli fuktiga.
– Jag heter Sara, började hon försiktigt och såg ner i sin bänk. Jag är
nyinflyttad i området, fortsatte hon. När hon märkte att ingen skrattade
eller hånade henne, blev hom mer nervös. Hon var ju så van vid att bli
hånad. Sara tittade snabbt upp från sin bänk där hon fast sin blick. Då
möttes hon av de vackraste ögon hon någonsin sett. Dessa ögon såg inte ont
på henne som hon var van vid. De vackra ögonen tillhörde en kille som satt
längst bak i klassrummet. När hon kom på sig själv med att stirra på honom,
blev hon genast röd i ansiktet och satte sig ner vid sin bänk igen.

Denna natt hade Sara svårt att sova. Hon försökte föreställa sig hur det
skulle bli nästa dag i skolan. Skulle den nya klassen frysa ut henne precis
som Helene och Carolina och resten av hennes förra klass hade gjort? Skulle
de ge henne en chans att visa vem hon var? Sara somnade in i en orolig
sömn…

…- Etta på att välja lag! ropade Anders.
-Då är jag tvåa! sa Helene, utan att bry sig om någon annan ville välja
lag. Idrottsläraren såg på de två lagledarna och suckade. Sara visste att
det var hon som skulle bli kvar till sist. Så var det alltid.
– Ni kan få Sara, sa Anders till Helenes lag och vände ryggen ifrån dem.
Helene suckade djupt och såg på Sara som stod och tittade ner i marken.
Sara försökte intyga sig själv att det bara var för att hon var så liten
och spinkig som ingen vill ha henne i sitt lag. Alla skulle lätt kunna
tackla omkull henne när de spelad fotboll…

… Carolina och Helene hade gett ett förslag inför klassen att de skulle
spela upp en pjäs i skolan. De behövde sju tjejer och fem killar. De ville
bara ha tjejer med ljust eller mellanbrunt hår.
– Vi sätter upp en lista här, så kan alla som vill vara med och skriva upp
sig, sa Carolina till klassen. Då flög det upp en tanke i Saras huvud. Hon
vill vara med! Hon ville bara fatta tag i en penna och skriva sitt namn på
listan. Men det fanns ett hinder. Hon hade mörkbrunt hår. Ja, ja, tänkte
Sara för sig själv. Det är bara för att jag har mörkt hår som jag inte får
vara med…

… Plötsligt vaknade Sara. Hon var alldeles kallsvettig och andades
snabbt. Hon kände att gråten var nära. Varför hade de varit så dumma mot
henne? Om jag kanske hade färgat håret ljusare och gått upp lite i vikt och
haft mer former, hade de varit snällare mot mig då? tänkte Sara med gråten
i halsen.

Det var Saras föräldrar som hade kommit med förslaget att de skulle flytta
från Stockholm till Uppsala. Där kunde hon börja i en nya skola och kanske
få bättre klasskamrater. De kunde hjälpa henne att på ett sätt starta om
hennes liv.

Efter några veckor i skolan hade Sara fått nya vänner. Dessa hade gett
henne en chans att visa vem hon var. Att hon var liten och smal och hade
mörkt hår, brydde de sig inte om. Hon var ju en vanlig människa, precis som
alla andra.

När hon en dag stod vid sitt skåp, kände hon en lätt vindpust. Hon vände
sig sakta om. Bakom henne stod Henrik, han med de vackra ögonen. Sara hade
inte pratat med honom än, sen hon börjat i klassen. Han höll en lapp i
handen.
– Här, sa han och gav henne den ihopvikta pappersbiten.
– Vad är det för något? frågade Sara nervöst. Henrik svarade inte, men hans
vackra ögon tindrade mer än vanligt. Sedan försvann han bort i
korridoren…