BYTET

Jag tog på mig min brandgula jacka och mamma hjälpte mig att knyta skorna.
Jag var nervös. Tusentals tankar snurrade runt i huvudet på mig och jag
kunde inte tänka klart. Nu gällde det. Mamma följde mig till
busshållplatsen som låg femtio meter bort från vårat hus.
– Var nu en snäll pojke, sa mamma med len röst.
– Ja mamma, svarade jag.
Jag tittade bort mot vägen och såg en buss komma runt kröken.
Fjärilar studsade runt i magen på mig. Jag visste inte om jag skulle vara
nervös eller glad.
Bussen körde in till kanten och öppnade dörrarna. Jag kollade konstigt på
kvinnan som körde bussen. Hon såg snäll ut.
Mamma gav mig en knuff i ryggen och sa:
– Gå nu.
Jag gick in i bussen och såg hur dörrarna stängdes bakom mig. Jag tyckte
att det var lite skrämmande och visste inte riktigt vart jag skulle ta
vägen.
– Du får sätta dig ner på en ledig plats, sa kvinnan som körde bussen.
Jag tittade bara på henne och gick bakåt i bussen. Nästan alla platser var
upptagna. Jag hade åkt buss flera gånger tidigar, fast aldrig ensam.
Plötsligt hörde jag en röst:
– Du kan sitta här om du vill.
Jag vände mig om och tittade, det var en flicka.
– Ska du sätta dig eller inte? frågade hon. Jag sa inte ett ljud och satte
mig bredvid henne. Jag märkte att hon tittade på mig men vågade inte säga
någonting. Vi satt helt tysta tills vi nådde skolan. Jag hade varit på
skolan på besök några dagar tidigare så jag visst ungefär vart jag skulle
gå.

Väl inne i klassrummet satt det flera barn i min ålder. De hade satt
stolarna i en ring. Jag satte mig på en ledig plats och tittade mig runt
omkring. En kvinnlig lärare kom in genom dörren.
– Hej allihopa! sa hon med ett stort, brett leende.
– Hej, sa vi tillbaka.
Jag tyckte att hon såg ut som en häxa. Hon hade gula tänder och kortklippt
råttfärgat hår.
Vi satt och berättade om varandra och lärde känna varandra.
På rasten vi hade gick jag fram till flickan som jag hade träffat på
bussen. Jag frågade henne vad hon hette. Hon sa att hon hette Jessika. Vi
pratade hela rasten tills det ringde in. Fröken berättade en saga för hela
klassen och sedan var skoldagen slut.
Jag och Jessika följde varandra till bussen och pratade hela vägen på
bussen hem. Detta var min första skoldag.

Nu går jag i sexan, jag och Jessika går fortfarande i samma klass. Vi har
varit bästa vänner sedan första klass nu. Britt-Marie, våran fröken, kommer
in genom dörren.
– God morgon, som ni alla vet är det dags för något speciellt. Ni ska nu
göra era val till vem ni vill hamna med när ni ska börja sjuan.
Alla tittade på varandra medan fröken delade ut papprena.
Man fick göra tre val. Som första val tog jag Jessika såklart, andra val
Mathias (en kille som började i våran klass i trean), tredje val Stefan
(min granne).
Jag frågade Jessika om vilka hon hade valt men hon svarade inte och log
busigt. Jag visste nästan säkert att hon hade valt mig. Vem skulle hon
annars välja?

Efter två dagars väntan fick vi äntligen svaren ifrån den skola vi skulle
byta till. Alla fick varsit vitt stort brev.
Jag slet upp mitt brev och tittade. Jag tittade igenom klasslistan som hade
legat i brevet. På listan fanns Mathias och Stefan, men vart fanns Jessika?

Jag tänkte att det kanske var ett misstag. Men det var det inte, jag hade
hamnat i Klass 7C och Jessika i 7A. Jag blev besviken.
Jag tittade bort mot Jessikas bänk. Den var omringad av en hop tjejer.
Jag gick bort mot hennes bänk, jag bad om att få kolla på hennes
klasslista.
Hon hade hamnat i samma klass som Martin, Sabina och Ann-Charlotte.
Jag undrade, hade hon valt Martin, Sabina och Ann-Charlotte före mig?
– Vad synd att vi inte hamnade i samma klass Linus, sa hon, men såg inte
alls så besviken ut.
– Ja, sa jag. Jag ville ju gå med dig.
– Mmm. svarade hon bara.

Jag gick därifrån och tog en annan buss hem än den jag brukade åka med.

När jag kom hem såg min mamma på mig att jag var besviken.
Hon frågade varför och jag berättade som det var. Hon sa att man kunde inte
alltid få som man ville och kramade samtidigt om mig.
Jag sa inget mer den kvällen.

Två dagar senare skulle alla klasser träffas för en dag.
Denna dan körde mamma mig till skolan jag skulle till.
När vi kom fram till skolan stod Mathias och Stefan och väntade på mig.
Det pirrade i magen, det kändes som första skoldagen i ettan.
Men någonting fattades, Jessika.
Det kändes så konstigt att inte kunna se henne.

Alla i den blivande klassen var snälla men ingen var som Jessika.
Vi fick först sitta i en ring, sedan fick vi gå runt och prata med alla.
”Mingla” som läraren sa. Sedan fick vi rast.
Jag stötte på Jessika i korridoren.
– Hej Jessika, sa jag
– Hej Linus, hur går det för dig då?
– Ja du, det går väl ganska bra. Själv då?
– Jo, sådär. Men det är inte detsamma utan dig. sa hon med ett leende.

Jag fick tänka en stund innan jag fattade vad hon sa. När jag förstod sken
jag upp. Vi fortsatte prata tills rasten var slut. Det kändes så härligt
att prata med henne igen.
Efter dan följde Jessika med mig hem och vi pratade fixade så att Jessika
fick gå i min klass.
Min mamma fick ringa till skolan och ändra. Båda var glada att vi skulle få
gå i samma klass.

Efter ett långt sommarlov började man skolan igen.
Allting gick galant nu när Jessika hade bytt klass. Vad skulle jag göra
annars, utan henne?

SLUT