Flytten till ”urskogarna”
Jag kollar ut genom bil fönstret och ser bara skog som åker förbi. Hela
bilen är fullpackat med saker. Nu vet jag att det är sant. VI har åkt ifrån
det trygga och är nu på väg till något helt främmande. Jag har hela tiden
tänkt att det var än dröm och försökt förtränga allting. Nu har vi suttit i
bilen två dagar i rad. Vi sov på ett hotel i Uddevalla och fortsatte tidigt
i morse upp till det okända. Jag ville verkligen inte lämna alla mina
kompisar i Eslöv som jag bodde i. Kanske var det en tråkig lite håla men
det var i alla fall nära till Lund och låg inte i öde mark som Ludvika gör.
Ända sedan pappa tackade ja till jobbet som rektor på Ludvikas högskola har
jag inte pratat med honom. Mamma tycker det är kul och spännande att flytta
och så kommer hon närmare sina föräldrar och syskon som bor i Luleå. Med
det är då ingen som tänker på mig. Jag som är tvungen att lämna allt bakom
mig, alla mina underbara kompisar och en skola som jag trivdes på. Jag grät
när jag skulle ta avsked från kompisarna. Dem hade köpt en stor nalle till
mig som det stor ”We Love you” på. Sen så hade dem gjort ett kort till mig
där det var fotografier på dem och det stod en massa hälsningar under
fotografierna. Nu satt jag i bilen och höll om nallen. Det rann tårar ner
för mina kinder när jag tänkte på dem hemma i Eslöv.
Mamma och pappa hade suttit hela vägen upp och pratat om det nya huset och
jobbet. Jag vill inte höra vad dem pratade om, som tur var hade jag fått en
CD-freestyle i julklapp som jag nu satt och lyssnade på. Jag såg att pappa
ville säga något till mig men jag orkade inte lyssna på honom. Till slut
gav han upp.
Jag ville verkligen inte prata med någon jag ville vara för mig själv och
sitta i mina egna tankar. Det jag var mest orolig för var den nya skolan om
dem skulle acceptera mig.
Pappa körde in på Mcdonald’s och sa att vi skulle äta jag gick ur bilen
utan att säga ett ord. Jag var vekligen vrål hungrig så jag kunde ju inte
vägra att äta.
När vi satt oss i bilen efter vi hade ätit och innan jag hade hunnit sätta
på mig hörlurarna igen frågade pappa:
– Har du tappat tal förmågan eller? Du har inte sagt något till oss på hela
dagen. Det var jobbigt att inte prata med mina föräldrar men jag ville visa
dem hur sur jag var så jag sa fortfarande ingenting.
Pappa kollade länge på mig och när han märkte att jag inte tänkte svara så
fortsatte han att köra. Han visste att det inte var någon idé att tjata.
Efter att vi hade suttit i bilen i en evighet sa pappa att vi var framme.
Jag hade aldrig själv sett huset. Fast jag inte ville erkänna det så var
huset faktiskt väldigt fint. Det såg mysigt och hemtrevligt ut och inte som
radhusen, enformiga och kala. Mamma och pappa började genast bära in
sakerna som var i bilen. Flyttbilen hade redan kommit och börjat bära in
våra möbler. Man såg att mamma och pappa var överlyckliga.
– Mia, tag med dig några lådor och kom in och kolla i huset. Ropade mamma.
Jag tog mina egna lådor och gick in. Det första jag gjorde när jag kom in
var att krama om mina föräldrar. Det hade varit så jobbigt att vara sur på
dem och det kändes skönt att gråta mot deras axlar.
Nu har det gått tre veckor sedan vi kom hit. Vi har fått det väldigt mysigt
i huset och jag börjar trivas. Jag saknar fortfarande mina kompisar och
pratar med dem varje dag, så telefonräkningen har varit fruktansvärt hög.
Imorgon ska jag börja på den nya skolan. Jag har tusentals fjärilar i
magen. Jag och mamma hade varit och handlat nya kläder och varit hos
frisören. Mitt hår var längre inte rakt och tråkigt utan frisören hade
klippt upp det och lagt i några mörkbruna slingor i mitt ljusbruna hår. Jag
kände mig verkligen vacker i min nya frisyr.
Jag skulle börja 9:an på en helt främmande skola. Veckan innan hade vi
varit och hälsat på rektorn. Han berättade för mig att jag skulle börja i
klass 9b. Det var en hyfsat ny och fräsch skola. Imorgon skulle jag
tillbaka till den skolan fast då skulle det vara fullt med elever där. Nu
skulle jag gå och lägga mig så att jag är pigg imorgon när jag ska till
skolan. När jag låg där i sängen kollade jag på det kort som jag fått utav
mina kompisar, jag hade ramat in det och sättit upp det på väggen. Jag
saknade dem otroligt mycket och till helgen skulle jag ta tåget ner och
träffa dem igen. Det skulle bli så kul. Men nu skulle jag istället
koncentrera mig på morgondagen.
Jag gick upp klockan halv sju på morgonen för att hinna gör mig iordning.
Jag var så nervös att jag inte kunde äta något för att det kändes som om
jag skulle spy upp det igen.
När jag kom till skolan kändes det som om alla kollade på mig. Jag visste
inte vad jag skulle göra så jag satte mig vid ett bord och låtsades läsa en
tidning. Istället satt jag och kollade på alla som stod i klungor och
pratade om vad som hade hänt i sommar. Jag upptäckte att det var många
snygga killar på denna skola.
När jag satt där om en utav de tjejer som stått och pratat fram till mig.
– Hej! Jag heter Katrin. Är du ny här?
– Hej! Jag heter Mia. Ja, jag är ny här. Sa jag och vi skakade hand.
– Vilken klass ska du gå i? Frågade Katrin.
– 9B.
– Nej, va kul! Då ska vi gå i samma klass.
Ända sedan den dagen har Katrin varit min bästa vän. Jag har också träffat
en massa nya kompisar och stormtrivs här uppe i ”urskogarna”. Alla är hur
snälla som helst här uppe. Jag åker fortfarande ner och hälsar på mina
kompisar i Eslöv ibland. Pappa älskar sitt nya jobb och mamma har börjat
jobba i en butik som hon också trivs i.
Jag har nu fått lära mig att åka skidor eftersom det finns hur mycket snö
som helst här uppe på vintern. Imorgon ska Katrin försöka lära mig att åka
snowboard. Vi får väl se hur det går.
I början tyckte jag att det var jobbigt att åka ifrån alla kompisar och
stället som jag har vuxit upp i. Men nu ångrar jag ingenting. Jag trivs på
stället där jag bor och har nu dubbelt så många kompisar. Jag är glad för
min pappas skull som äntligen fått ett jobb han trivs med. Förändringar kan
göra en glad. Och förnya tillvaron.