”FLYTTEN”
2) att byta skola/Att byta klass Novell

Det var en sommardag i juni. Det var skolavslutning. Jag hade längtat efter
den här dagen jättelänge. Mamma trodde att det skulle bli svårt för mig att
berätta för mina kompisar. Men, vem skulle jag berätta det för? Jag hade
inga vänner på den här skolan. Mamma visste inte om att jag var utstött.
Jag hade inte berättat något för henne. När hon började oroa sig för hur
det var i skolan och om någon var dum mot mig svarade jag bara nej och sa
att jag skulle hem till Josefin. Josefin var min låtsaskompis som bodde i
en träkoja som jag och pappa hade byggt i skogen. Mamma frågade om inte
Josefin ville följa med hem på fika sade jag bara att hon inte var hemma
eller att hon var sjuk.

Jag trodde inte att någon skulle bry sig i klassen när jag slutade. Vi
skulle sluta femman. Fröken visste redan om allting och det var hon som
skulle berätta det för klassen. Jag skulle sakna att bo här. Norrköping var
ju en rätt så fin stad även på sommaren. Men jag längtade mer efter
flytten. Vi skulle flytta till den lilla staden Uddevalla. Jag skulle börja
ett nytt liv. Jag skulle få massa nya vänner och mitt liv skulle bli mycket
bättre. Jag var inte mobbad. Jag var bara utstött. Det var ingen som var
elak eller sa dumma saker till mig, de andra i klassen ville bara inte
prata med mig. Om jag frågade något svarade de kort och gick snabbt
därifrån. Ville jag vara med när de andra flickorna hoppade rep så var det
redan så många som var med att jag inte fick plats. På rasterna var jag
oftast och gungade eller hoppade hage för mig själv. De andra eleverna i de
andra klasserna brydde sig inte vem jag var, så om jag sade något till dem
tittade de bara konstigt på mig och gick sedan därifrån. Jag såg inte
konstig ut på något sätt. Jag hade långt mörkbrunt hår, glasögon och hade
kläder som de flesta barn i femman hade. Det var en del tjejer i min klass
som hade börjat använda mascara och läppglans. De trodde säkert att de såg
jätte mogna och jätte coola ut. Jag tyckte bara att det såg löjligt ut.

Vi samlades i klassrummet för att säga hej då. Vi satte oss i bänkarna och
väntade ivrigt på glasstårtan fröken hade lovat oss. Fröken ställde sig upp
vid svarta tavlan och bad att vi skulle vara tysta. Klassen lugnade sig och
tittade på fröken.
– Jag har tråkiga nyheter att berätta. Fröken var mycket allvarlig och såg
nästan besvärad ut att säga det.
– Marie Nilsson ska sluta i den här klassen och flytta till Uddevalla.
Alla i klassen vände sig om och stirrade på mig.
– Vill du komma hit och säga något Marie?
Fröken tittade på mig. Jag reste mig och gick långsamt fram till svarta
tavlan i min nya vita klänning. Jag ställde mig vid tavlan och såg ut över
ansiktena som inte hade velat prata med mig.
– Jag har inget att säga till er sa jag. Ni har inte pratat med mig under
de här tre åren vi har gått tillsammans. Ni har behandlat mig illa genom
att stöta ut mig. Ni betyder ingenting för mig. Hoppas att ni kommer ha ett
fint sommarlov och ett fint år i 6:an utan mig. Alla satt som förstenade
och bara tittade på mig. Fröken tittade ner i golvet och såg bekymmrad ut.
Jag gick med snabba steg mot dörren och jag kände blickar i ryggen. Jag
gick ut till mamma som satt i bilen och väntade. Hon tittade på mig när jag
gick in och satte mig i bilen.
– Hur fick det? Frågade hon.
– Bra, sa jag. De såg lite förvånade ut, sa jag och undrade om de åt
glasstårta nu.
Vi åkte hem och under vägen tänkte jag på Norrköping. Det var en fin stad,
men jag längtade verkligen härifrån. När vi kom hem åt vi grillat. Det var
pappa, jag och mamma. Jag var det enda barnet. Vi skulle flytta till
Uddevalla för pappa hade fått ett bättre jobb där. I Norrköping hade han
jobbat som lärare på ett gymnasium. Han hade lärt ut matematik. I Uddevalla
skulle han få arbeta med sin Matematik men han skulle också vara med i
skolstyrelsen som gällde gymnasieskolor i Uddevalla. Det jobbet i Uddevalla
skulle ge mer betalt och det hade varit en dröm för pappa att vara med i en
skolstyrelse. Mamma jobbade som sjuksköterska och skulle jobba på Uddevalla
sjukhus. Vi hade köpt ett hus i ett område som kallades Herrestad. Jag
skulle börja skolan där. Herrestadskolan. Det lät nytt och bra tyckte jag.

När vi ätit upp kom flyttlastbilen och körde upp på uppfarten. Jag hjälpte
till att bära ut några lådor till lastbilen. När alla lådor var inne i
lastbilen och vi kollat igenom hela huset efter saker vi glömt ställde sig
pappa på utsidan huset och tog ett kort. Mamma undrade varför.
– Det är till minnena, sa han och tog ett till kort på mig och mamma när vi
stod vi husväggen.
Vi satte oss i bilen och körde före lastbilen till Uddevalla. När vi komit
fram till huset hade det redan börjat skymma. Vi skyndade oss att bära in
alla lådor i huset. Alla stora möbler skulle komma imorgon. Vi vände
uppochner på en tom låda och lade en rutig kökshanduk på. Mamma dukade upp
bröd, smör och ost. Vi åt och skrattade och komenterade det nya huset. Jag
tyckte om det. Det var stort och jag hade fått ett stort rum.

Nästa dag gick jag ut för att titta runt lite grann. Jag kom till högstadie
skolan Norgården. Jag tänkte att där ska jag nog gå nån gång. Jag gick lite
längre upp och såg några barn som satt på en bänk och skrattade. Jag gick
åt deras håll för att snabbt gå förbi dem och titta lite på dem.
När jag närmade dem sade en av dem ”Hej”. Jag stannade och tittade på dem.
De var tre stycken. 1 kille och 2 tjejer.
– Hej, sa jag och lät glad.
– Vad heter du? Vi har inte sett dig här förut. Det var en av tjejerna som
frågade.
– Jag heter Marie. Jag har just flyttat hit, sa jag. Vad heter ni?
– Jag heter Cecilia och det är Tobias och det är Elin.
– Vi skulle just ner och bada. Vill du följa med? Tobias var den som
frågade.
– Visst sa jag. Skulle försöka låta lite cool och lugn med istället lät jag
överlycklig. Det var ju det jag var.

Den sommaren var den bästa sommaren i mitt liv. Jag hade fått 3 nya vänner
som jag var med varje dag. De tre gick i samma klass och de hoppades lika
mycket som jag att det var i deras klass jag skulle börja. De berättade om
de andra eleverna på skolan som faktisk verkade vara jätte snälla. De sa
att några lärare var jätte bra och en del var lite knäppa. Jag tyckte att
det lät jättebra.

När sommarlovet var slut var jag supernervös. Jag tog på mig en ny vit
skjorta som jag fått av mamma när jag fyllde år, och ett armband jag fått
av Cecilia för någon vecka sedan.

Jag gick mot klassrumsdörren och var jättenervös innan jag knackade på.
Någon ropade ”kom in!” och jag öppnade dörren. Till min stora lycka satt
Tobias, Cecilia och Elin därinne. Jag kände mig lugnare och såg på resten
av klassen. De såg jättesnälla ut och de tittade på mig med vänliga ögon.
Det här var nog den bästa dagen i mitt liv. Det var helt underbart och jag
saknade inte alls Norrköping. För första gången i mitt liv kände jag att
jag passade in och för första gången var jag lycklig. SLUT!