Mina nio skolår

Det började en solig augusti|dag 1983. Skolgården var full av människor.
Elever, både nya och gamla, föräldrar och syskon. Det pirrade i magen. Just
den dagen var min första dag i skolan. Vi träffade fröken och hade upprop.
Tiden gick fort. Vi lärde oss att läsa, skriva och räkna. Man var alltid
entusiastisk till att lära sig mer. Man ville att det skulle gå fortare.
Skolan varnästan ett himelrike.
Första året gick och tvåan började. Varje morgon gick jag tillsammans med
Staffan, Klara och Lasse till skolan. Vi var de enda som kom uppifrån
berget. På vägen till skolan hämtade vi Helena. Vi hade alltid roligt och
skrattade och pratade. Tiden bara flög i väg. Och så en dag flög den
alldeles för fort för att vi skulle kunna följa med.
Vi kom där gående som vanligt, skrattande och pratande, och ringde på
Helenas dörr. Kristina öppnade. – Nej men! Klockan är två minter i åtta! Du
får förstå vilken fart vi fick. Vi hann inte. Det var en skam att komma in
i klassrummet försent.
Vissa dagar, förmiddagarna vanligtvis, hade vi en annan lärare. Vi hade
musik med henne. I klassrummet stod en orgel. En gammal en. Birgitta, som
hon hette, spelade och vi sjöng. En dag sprack ena trampan. Det utlöste ett
våldsamt fnitter och sen var det slut med de sångtimmarna. VI blev glada,
vi tyckte inte om dem.
Åren gick fort. Fyran.
Den nya årskursen innebar nytt stadium och ny lärare. Vi tyckte inte om
henne. Hon var så annorlunda. Hon hade ett temprament som över gick alla
andras. Tände man på stubinen, så fick man bråttom att springa undan. Det
brann fort.
Vid ett tillfälle hade hon ställt sig och hoppat framme vid katedern.
Tårarna hade sprutat och hon hade skrikit åt oss. Men, tände man på så fick
man skylla sig själv. Hon hade väl ovanligt korta nerver, eller något
liknande.
Hon var konstig på andra sätt också. Hon läste högt för oss en gång i
veckan. Hon valde sådana lustiga böcker. En gång, läste hon en bok om en
nalle. Det var svårt att låta bli att skratta. Ända sättet var att titta
ner i bänken. När man sedan tittade upp, satt hon där framme och grät.
Tårarna verkligen rann. Då var det fullständigt omöjligt att låta bli.
Skrattet välde ut i massomfång.
Vi hade ofta vikarier i mellanstadiet, för Ingrid åkte på en massa olika
kurser. Det är två jag speciellt kommer ihåg.
Lotta. Hon kunde inte hålla ordning på oss. Alla gjorde som de ville. Ingen
brydde sig om vad hon sa. Vi hade matte-prov den veckan. Det var höjden. Vi
jamförde öppet vad vi skrivit. (Det säger ganska mycket, för igrund och
botten var vi en mycket ordentlig klass.) Gissa vilket högt medel vi fick!
Sen var det en annan. Jag kommer inte ihåg hans namn, men hans sätt. När vi
var ute i korridoren och han ville ha inossi klassrummet, och vi gick för
sakta ropade han: Aller! Aller! Det var ingen av oss som förstod vad det
betydde, men vi hade ju våra små aningar. Under en lektion diskuterade Saga
och Madeleine lite diskret vad klockan var. Han blev vansinnig och drämde
en tjock bok i bänken några få millimetrar från Maddes fingrar. Det fick
oss inte att tycka bättre om honom.
Mellan stadiet gick fort liksom lågstadiet. Avslutnings dagen kom och gick.
Det känndes tomt under det sommar lovet. Allt skulle bli så annorlunda nu,
när vi började sjuan. Vi grät inte den där sista dagen. Inte jag i alla
fall. Det fanns ingen anledning till det.
Första veckan i sjuan var konstig. Nya lärare, nya utrymmen och nya lärare.
Niorna var stora. Jag måste erkänna att jag kände mig lite liten. Rektorn
pratade om att börja studera NU. Att det skulle vara försent sedan. Det har
han gjort sedan dess. – Börja plugga NU! I nian är det försent, sa han i
åttan. – Börja plugga nu. På vårterminen är det försent. Det sa han nu, och
i början av vår terminen kommer han säga: – Börja plugga nu. Efter
påsk|lovet är det försent. Han har lite svårt för att bestämma sig våran
rektor.
I sjuan var det mest repetition, men i åttan blev det jobbigt. Alla prov,
alla arbeten och allt annat som skulle göras. Det var tungt. Det gick
långsamt. Betygen kom. Du för|står inte hur nervös jag var. Men vi klarade
det med. Vi bytte lärare, det hände nya saker, och det var tur det, för
annars hade vi till slut sett ut som gamla mossiga gubbar. Vi hade en
speciellt ljus punkt i åttan. Luciatåget. Jag vet inte hur många
franskalektioner vi missade.
Tiden gick och så gjorde åttan med. Efter ett slitsamt sommarlov började
nian. Jag förstod inte. Det hade gått så rysligt fort alltihop. Jag kan
inte säga att jag kände mig överdrivet stor. Tiden gick, men jag tror inte
vi hade hängt med. Jag fick ingen riktig kick nu i nian. Allt kom bara
flygande övermig. Allt på en gång. Jag är här nu, men snart inte. Vi slutar
snart. Nian alltså.