Mina skolår.
Jag har gått i skolan i snart 9 år eller 10 år om man räknar med lekis. Om
nu lekis kan räknas som en skola. Vi gjorde i stort sätt 2 mattetal på ett
år och som namnet antyder så ängnade vi oss åt lek. Det kan vara en av
anledningarna till att jag, när jag tänker tillbaka på skolan, har
föredragit lekis och högstadiet. Lågstadiet tyckte jag inte så värst mycket
om, eller om jag ska vara totalt ärlig så kommer jag inte ihåg så mycket
från den tiden.
Under hela min skoltid har jag varit utsatt för olika skolexpriment. Jag
och min klass var den näst sista års|kursen som gick på lekis, vi var den
sista klassen som gick i en 1-2:a. Vi var med när de införde 0-3:a, sen
gick vi i en 4-6:a, 5-6:a och slutligen gick jag i en 0-6:a där det var
samma princip som i en 0-3:a. Man delar upp alla elever i skolan på tre
klasser och tränger in dem i ett klassrum som är byggt för max 15 personer
när de är 33 stycken. En bidragande orsak till att jag hatar låg och
mellanstadiet.
Vilket i sig är väldigt konstigt. För egentligennborde jag hata högstadiet
mer än något annat. Första dagen var den värsta i hela mitt liv. Jag grät
störtfloder när jag kom hem och bedyrade för min mamma att jag aldrig,
aldrig skulle tillbaka dit. Jag var livrädd för min klass i nästan ett helt
år. Jag bet maniskt på mina naglar, de var aldrig längre än 2 millimeter
Jag gnisslade tänder och sov dåligt. Men skräcken och nervositeten i 7:an
byttes mot glädje och längtan i 8:an.
Jag tror att det beror mest på att andra året hade jag vänner, jag kände
till skolan och framför allt, jag skulle få betyg. Det är orsaken till att
jag älskar högstadiet men hatar låg och mellanstadiet. För på högstadiet
fick jag en chans att göra det jag tycker bäst om, och är bäst på. Att
studera. Att komma till högstadiet var, för mig, som att komma till
paradiset.
Varför hatar jag låg och mellanstadiet då?
För att det bara är ett stort slöseri med barns tid. I alla fall i Grunneby-
kvarn. De hade i stort sätt ingen bra utlärningspedagogik överhuvudtaget.
Matten var ett skämt och så det minsta avdem. Undervisning i Svenska
existerade knappt. Bara det att man får lära sig läsa och skriva i årskurs
1-3. Sen fanns det inte ens på schemat. Engelskan får godkänt men den var
lite oorganiserad. So, No och resten av alla ämnen vi skulle ha, hade vi
inte.
Men det var inte bara det som var dåligt. Eleverna var inte direkt snälla
vilket jag fick erfara i 5:e klass då jag blev mobbad och utfryst av mina 3
bästa och enda vänner och läraren gjorde ingenting åt det. Den dag jag
slutade 6:an var en dag med blandade känslor. Hat och lättnad över att
slippa den skolan, oro och glädje över att få börja på en ny skola.
Man säger alltid att historien upprepar sig, och det kanske den gör. Vad
vet jag. Men mina naglar och tänder hoppas nog att den inte gör det. Men
det gör jag. För om jag får lika bra lärare igen, och får lära mig lika
mycket igen, så kan jag gärna offra lite naglar och tänder. För man lär för
livet inte för skolan.