Mina nio skolår
När jag satt hemma och funderade på skolan igår så frågade jag mamma om hon
kom ihåg hur jag kände det min första skoldag, vad som hände. Hon berättade
för mig och snart började minnen dyka upp inom mig.
Jag minns att den första skoldagen så var jag väldigt nervös, som dock alla
barn är när man börjar i skolan.
Mamma hade berättat för mig att jag skulle få säga mitt födelsedatum själv.
Och jag var på den morgonen i full färd med att lära mig de två sätten
varpå man kan säga sitt födelsedatum. Antingen skulle jag säga 840327,
eller så kunde jag säga den 27 mars 1984.
Jag kommer ihåg att när jag gick till skolan, fortfarande inte hade bestämt
mig för vad jag skulle säga. Sen börjar mina minnen ebba ut, men jag minns
att jag sade det allra svåraste till min nya fröken: 840327, och sen kunde
jag dra en lättnadens suck.
Mina första tre år spenderade jag i en liten gul barack. Den står
fortfarande kvar, men håller fortfarande stilen.
I baracken fanns tre klassrum. Det var inte ett klassrum för ettor, ett för
tvåor och ett för treor. Nej, man hade blandat alla tre årsklasser i en och
samma klass. Det fanns ju i eoförsig fördelar med det också, men jag skulle
nog vilja säga att det var mer nackdelar än fördelar.
Jag tycker att lärarna blev lite förvirrade ibland. De visste inte riktigt
om de hjälpte och så ofta fel och de måste ju hela tiden undervisa på tre
olika stadier så att säga.
Men det är klart, man lärde ju känna de som var äldre än en själv, och det
har man ju nytta av nu.
Nåväl, matsalen som vi åt i låg inte i i baracken, utan i ett tegelhus på
andra sidan skolgården. Det var ett rött stort tegelhus med stora fönster.
I källaren på huset fanns en fritidslokal där man kunde spendera rasterna
om det var dåligt väder. På bottenvånigen, vid utgången fanns matsalen. Jag
har för mig att matsalen var orangefärgad och att det fanns långa bord vid
vilka man satt och åt klassvis.
Man hade en speciell plats och lärarna var också med och åt.
Vi hade bara en mattant, men det räckte. Hon hette Ulla och var verkligen
snäll.
På övervåningen i huset fanns det två små klassrum. I det ena fanns ett
piano, det var där vi hade musik. I det andra rummet fanns det en svart
tavla, några bänkar, en kateder och några skåp. Det var extralärarens rum.
Hon tog alltid upp några elever dit som hon sen hade under|visning för.
Det jag mest kommer ihåg av det var att vi ofta fick sitta och spela ett
sorts spel som gick ut på att man skulle lära sig gångertabellen. Jag tror
jag hade stor nytta av det faktiskt.

Jag har alltid haft vänner omkring mig i alla år. I ettan, tvåan och trean
hade jag en och samma vän. Hon heter Karolina, och går fortfarande i samma
klass som jag.
Vi var verkligen riktiga vänner Jag kommer ihåg att innan första skoldagen
hade Karolinas mormor sagt åt henne att hon skulle skaffa sig en vän redan
den första dagen. Och det var precis vad hon gjorde. Vi blev vänner på en
gång, kanske för att vi är ganska lika varandra.
Inte utseendemässigt, men i vårt sätt och vårt sätt att tänka.
Men nu på senare år har vi väl varit fran var|andra en hel del. Vi har fått
nya vänner och ut|vecklats med dem Men Karolina och jag är fort|farande
väldigt goda vänner.

Nåväl, nu ska jag fortsätta berätta om mina fina skolår. Ja de har faktiskt
varit väldigt fina. Jag har aldrig haft några problem med vänner och jag
har heller aldrig haft särskilt svårt för mig heller. Jag har helt enkelt
tyckt om skolan.
När jag skulle gå upp i fjärde klass skulle jag byta skola. Jag minns att
jag inte var lika nervös som när jag skulle börja i ettan.
Dels hade jag ju träffat min nya lärare och dels så visste jag att vi inte
skulle vara minst i den nya skolan. Det fanns nämligen redan ettor, tvåor
och treor där.
Det var också ganska spännande eftersom alla vi som var treor i den förra
skolan inte hade fått gå tillsammans, men nu skulle vi bli en enda klass.

Mina tre följande år på Hambroda, som den hette, fullkomligt forsade iväg.
De forsade iväg så snabbt att jag kommer ihåg mindre av de åren än av mina
första tre år.
Vi hade en väldigt snäll lärarinna. Hon hette Gill Ekman Smith. Hon var
nämligen gift med en engelsman.
Under dessa tre år så hände igentligen ganska mycket.
Jag skaffade nya vänner, blev av med vänner och skaffade nya igen.
Jag ändrades nog personligen ganska mycket också. Jag började skapa mig en
egen livsstil.

Medans jag gick nere i Hambrodaskolan så be|sökte jag Bredmyra ganska
mycket.
Vi hade hemkunskap och maskinskrivning där. mörk kopia, första delen av
detta stycke är oläsligt Så jag kände mig ganska så bortkommen de första
skoldagarna.
Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig namnen på mina nya vänner. Men
vad värre var trodde jag att jag aldrig skulle kunna hitta till alla nya
salar och tillbaka till mitt skåp.
Apropå skåp ja, skåpen var en av de stora grej|erna. Att få ta ansvaret för
en egen nyckel och att få ha ett eget skåp.
En annan stor grej var att man fick vara inne på rasterna och att få gå
till kiosken. Jag vet inte hur många gånger man sprang fram och tillbaka
till den där dumma kiosken. Jag tyckte det första året var helt underbart.
Att få ha olika lärare i varje nytt ämne och att få massor av läxor.

Sen började åttan med slit och släp. Ja, det var faktiskt slit och släp.
Jag tyckte lärarna överröste oss med information, läxor och prov.
Man hade aldrig någon fritid, fick bara sitta hemma och plugga. Till och
med på helgerna fick man plugga.
Fast man ville ju förstås få bra betyg Man kan inte tro vad spännande det
var att få betyg.
Även fast lärarna hade sagt att man inte ta betygen på allvar så höll man
nästan på att hoppa ur byxorna av spänning när man fick dem Så åttan var
faktisk jobbig.
Fast en ljuspunkt var ju praon.
Jag praoade på Boberga sjukhus. Och de var väldig rolig, men framför allt
lärorikt.

Och nu är jag inne på mitt nionde skolår. Jag har ju inte gått så länge,
men jag tycker att det verkar bli ett roligt år.
Det känns som om man kommer att komma sina klasskompisar närmare.
Jag hoppas verkligen att jag orkar kämpa det här året ut och lära mig mer,
för kunskap älskar jag.

Det är verkligen tur att skolan finns, även fast man kan tycka att den ska
försvinna ibland. Hur skulle världen annars se ut?