Att byta skola/Att byta klass.

Mitt namn är Sara Nilsson och jag är 16 år gammal. Jag bor tillsammans med
min pappa Niklas, mamma Kerstin och min stora syster Jessica. Vi bor i en
fin villa i Helsingborg. Där har jag bott enda sedan jag var liten bebis.
Jag går i nian, men ska snart börja gymnasiet. Det är synd att klassen
måste sprittlas för vi hade det väldigt bra och roligt tillsammans, alla
kände alla. Ingen blev mobbad eller utstött.
På fritiden brukar jag vara med min bästa kompis, Cilla. Vi brukar vara på
stan eller hemma hos mig och laga mat.
Vi skulle inte klara oss en dag i från varandra.
Jag och Cilla måste ha samma person kemi, för vi är lika glada och
spralliga hela tiden.
En dag när jag var på väg hem från skolan gick jag och tänkte på hur mycket
jag trivdes här i Helsingborg. När jag kom in i huset märkte jag att hela
familjen satt runt köks|bordet. Jag gick fram och satte mig. Efter några
minuter frågade jag om det var någonting som hade hänt, men jag fick inget
svar. Då kände jag hur orolig jag började bli.
Pappa berättade att hans jobb skulle flytta till Göteborg.
Jaha, tänkte jag det var väll inte så farligt. Men sen sa han att hela
våran familj är tvungen att flytta med dit.
Jag föll i mammas famn och började gråta. Jag sa till mamma att det inte
gick, för jag och Cilla hade redan valt florist lingen i Helsingborg. Mamma
berättade att hon inte kunde göra någonting åt saken, så jag fick söka i
Göteborg istället.
När jag berättade för Cilla reagerade hon precis som jag och vi satt och
grät i en timme. Men sedan kom vi fram till att det kanske inte var så
farligt och hon kunde ju faktis|kt komma och hälsa på.
Det var jobbigt att packa ner alla saker i banankartongerna och det enda
jag tänkte var farväl kära barndomshus. Alla minnen och alla lukter dom
kommer bara att försvinna, för alltid.
Pappa och mamma satt redan i bilen och tutade på mig och syrran, så efter
vi var klara åkte vi iväg. Några timmar senare var vi framme i Göteborg,
pappa hade fått hyrt världens läckraste lägenhet mitt inne i centrum. Den
var fantast|isk, men det var ingenting mot i Helsingborg.
Jag tog några dagar ledigt för att undersöka saker och ting.
Hela helgen satt jag och tittade på TV, som jag inte har gjort på väldigt
länge. Det är ju inte så konstigt för jag har ju inga kompisar här! Den
kommentaren lade jag in i varenda mening, för att pappa och mamma skulle få
skuld känslor. Det hade dom nog redan, men om dom inte hade det skulle dom
få det.
Jag vaknade på måndags morgonen klockan sju av att mamma stod och sjöng
medans hon lagade frukost, som alltid.
Första dagen i den nya skolan, usch! Jag gick och satte mig vid bordet, när
jag var klar gick jag i väg till skolan som låg någon kilometer från
lägenheten.
Det första eleverna gjorde när jag kom in i klassrummet var att kasta
suddigummi på mig och jag ska inte tala om rasten.
Både tjejer och killar stod och gapade och slog mig. Jag var helt hopplös.
När alla hade gått in i skolan igen gick jag hem för att inte lärarna
skulle se att jag hade blod i ansiktet. Jag grät för jag visste att mamma
aldrig skulle låta mig vara hemma från skolan om jag inte hade 40° hög
feber. Jag skulle få vara hemma om jag skulle berätta vad som hade hänt men
jag vågade inte säga någonting.
Jag blev slagen och hotad varje dag i ett helt år. Det går inte beskriva
känslan, jag vet bara att jag är alldeles tom innombords. Jag hatar
människorna som gör så här mot mig. Men en dag när det kom en tjej till
skolan blev allt annorlunda. Hon hette Lisa och hade varit utomlands med
sin familj och pojk|vän. Hon var den mest populäraste tjejen på hela
skolan.
På rasten blev jag som vanligt slagen. Då kom Lisa vandrandes som en
drottning på skolgården. Hon sa till personerna som slog mig att dom skulle
sluta med det dom höll på med. Inte ett slag till fick jag. Alla var knäppt
tysta.
Lisa tog tag i mig och tog hand om mig, tillslut blev vi bästa komp|isar.
Lisa var med i skolans mobbn|ings grupp, ”Friends”, så när vi blev kompisar
gick jag också med där. Vårat ordspråk vi har är att alla är lika mycket
värda.
Efter det var det ingen som mobba|de mig igen. Och till folk som
respekterade mig var jag inte dum mot och jag utnyttja ingen.
Nu trivs jag väldigt bra och jag pratade med Cilla igår och hon ska flytta
upp hit till mig.
Och jag vet att man kan ha minnen kvar, det är bara att plock fram dom när
man vill. Men dåliga minnen håller jag mig borta från.