Mina skolår
Första dagen i ettan var jag mycket nervös. Endel av barnen kände jag
redan, men det var många nya ansikten.
Vår lärare, Sofie lekte lekar med oss, så att vi skulle lära oss varandras
namn.
Dagen var väldigt rolig, vi gick runt i skolan, och Sofie visade oss vart
toaletterna och matsalen låg.
Några i sexan gick förbi, och jag minns att jag inte ens vågade titta på
dem. Jag gömde mig bakom min bästa vän, Charlotte. De såg så stora och
farliga ut. Tiden gick ganska fort, och när dagen var slut skyndade jag mig
hem, och berättade allt för mamma.
Senare under det första året skaffade jag mig många nya kompisar, men även
endel ovänner. Kristina, som nu är min bästa vän, hatade jag. Hon var jämt
dum mot mig, och jag mot henne. När vi gick förbi varandra gav vi varandra
iskalla blickar. Själva skolarbetet gick bra, utom skrivstil och matte. Jag
hade väldigt svårt för att räkna, och förstod mig inte på alla siffror som
skulle läggas ihop. Min handstil var ful, och ämnet skrivstil, eller
välskrivning, avskydde jag. Jag fick inte till bokstäverna, utan det blev
nästan helt oläsliga krumelurer, som såg ut som allt annat än bokstäver.

En sak som jag minns starkt ifrån ettan var när jag gungade med Charlotte,
och bröt armen.
Vi var ute på matrast, och sprang ner till gungorna. Vi gungade i hög fart,
och eftersom jag alltid skulle utmana ödet när jag var liten, släppte jag
händerna från kedjorna. Inte så smart, tycker man ju efteråt. Jag flög
iallafall av gungan, och landade på min vänstra arm. Charlotte sprang in,
och hämtade Sofie, som följde med mig till skolsyster. Sedan fick jag åka
till sjukhuset och gipsa.

Mellanstadietiden minns jag tydligt, man började bli stor.
Redan i fyran började jag förstå det där med plus och minus, matten gick
bara bättre och bättre. Vi hade tre matteböcker, med fyra ”steg” i varje
bok. Matten blev jätterolig, och i femman var jag bäst i klassen. Jag kunde
hela gångertabellen, ett till tolv, utantill. Vilket ämne man än hade, så
tävlade man med de andra i klassen, om vem som var bäst. Om man fick bäst
resultat på ett prov eller läxförhör, var man mycket nöjd, och stolt. Kom
man tvåa, och fick bara ett halvt poäng mindre än vinnaren, kände man sig
dålig och missnöjd.

På lågstadiet kom killarna i klassen alltid bra överens, men i femman och
sexan vände det.
Jag minns hur synd det var om honom, Thomas. Ibland gick alla killar i
klassen emot honom, jagade in honom på en toalett. Sedan slängde de hans
mössa i en pissoar, eller tryckte ner hans ansikte i handfatet, och spolade
vatten på honom, tills han skrek så högt att en lärare kom. När läraren
frågade vad som hade hänt vågade Thomas aldrig berätta allt, han var rädd
att killarna skulle bli värre då.
Vi tjejer i klassen var medvetna om det hela tiden, men gjorde inget åt
det. I vissa fall stod vi på de andra killarnas sida. Idag kan jag inte
förstå hur vi bara kunde låta det pågå i ett år. I sexan, vid jul slutade
Thomas att komma till skolan ibland. Han vågade tillslut berätta vad som
hade hänt, och då var vi i klassen tvungna att ha krismöte med kuratorn en
gång i veckan, under hela vårterminen.

Jag tror att den roligaste helg jag har upplevt var på klassresan, några
veckor innan vi slutade sexan. Vi åkte till Stockholm, och bodde på
vandrarhem. På dagarna gick vi till olika kända platser i staden, som t.
ex. Kaknästornet och Cosmonova, eller så gick vi på en shoppingrunda i
Gamla staden.
Det sämsta med resan var att vår lärare, Kerstin följde med oss.
Alla i klassen hatade henne. Hon var orättvis, och hade kollektiv
bestraffning. En gång när två killar i klassen hade bråkat, fick hela
klassen sitta inne en hel dag, utan en enda rast. Jag minns att jag var så
förbannad. Bara för att de hade bråkat, tyckte Kerstin att det var hela
klassens fel, för att ingen hade ingripit. Vi tjejer hade ju inte ens sett
bråket! Hur skulle vi då ha kunnat ingripa?

Nu går jag här på Vallängen. Det är min sista termin, men ändå känns det
som om jag nyss började här.
I sjuan var jag rädd för niorna, precis som i ettan, då man var rädd för
sexorna. Fast nu var det inte så att man trodde att niorna var farliga,
utan man var jätterädd för att göra något pinsamt när det var en nia i
närheten.
På elevensval i sjuan hade jag musik. Jag valde det därför att jag tyckte
om att spela piano, men när jag hade haft musik i ungefär en månad,
upptäckte jag att jag hade en dold talang. Jag kunde sjunga, riktigt fint
också.
När jag var yngre hatade jag att sjunga, jag försökte inte ens. Utan mimade
bara, eller mumlade ut texten. Nu är sången mitt största intresse.

I början av högstadiet tyckte jag, tyvärr, att kompisarna och utseendet var
viktigare än skolan. Visst, jag fick inga IG, men mina VG+ och MVG- gick
ner till VG.
Jag är ändå riktigt nöjd med mina betyg nu i nian, (270 poäng är inte så
dåligt!) men jag ångrar att jag inte ansträngde mig mer i åttan.
Matten som gick så dåligt på lågstadiet, men bra på mellanstadiet, är nu
mitt bästa ämne. Musik också, då förstås.
Nu när vi snart slutar nian får man göra en sista kraft ansträngning, sedan
kommer det härliga sommar lovet. Mellanrummet mellan kraft och
ansträngning samt mellan sommar och lovet är något mindre än mellanrummet
mellan övriga bokstäver, men större än mellanrummen mellan bokstäver inuti
ord. Jag längtar ändå inte till sommaren, för det är nu i nian man har
lärt känna alla i klassen ordentligt. I våran klass har vi en sådan fin
gemenskap, och alla är snälla mot varandra. Jag är inte van vid det, efter
som det inte var så i min tidigare klass. Därför kommer jag att sakna alla
så mycket, nu när vi slutar!