Sara sprang in på sitt rum och slängde igen dörren efter sig. Tavlorna som
hängde på väggen utanför skakade av rädsla. Saras mamma Lena hatade när
Sara gjorde så hon brukade alltid säga, jag är faktiskt rädd om dom
tavlorna. Sara låg länge och tittade upp i taken plötsligt fastnade blicken
på en spricka. Hon kom som väl ihåg när den kom till. Det var den dagen då
det regnade så förfärligt. Sara och Charlotta hon hejdade sig för ett
ögonblick, sen sprang hon ur sängen. Jag ska gå till Charlotta sa hon tyst.
Trots att klockan var mycket drog hon på sig sina bruna kängor och sprang
ut genom dörren. Lena hade redan somnat det visste Sara för det var mörkt i
lägenheten när Sara lämnade den bakom sig.

Sara sprang genom mörkret. Hennes händer skakade. Hon frös inte trots att
det var kallt. Det var höst och skulle snart bli vinter. Där, nu såg hon
huset som Charlotta bodde i. Hon sprang ner till ena gavel på huset tog upp
några stenar från grusgången som gick runt det lilla röda huset. Huset var
inte stort det såg ut som en liten sommar|stuga men Sara tyckte mycket om
att vara där. Hela sommaren hade Sara och Charlotta varit där och haft så
kul.

”Smack” sa det när stenarna stutsade mot rutan men ingen kom. Sara var
otålig och kastade några till, snart dök där upp ett litet runt nyvaket
ansikte med långt brunt lockigt hår. Fönstret öppnades, Sara skulle precis
öppna munnen men Charlotta hann före;
– Snälla Sara, vet du vad klockan är?
Sara stannade till, hon hade inte väntat sig det svaret. Charlotta som
alltid hade sagt att Sara skulle göra så om det var något viktigt. Sara
blev mer upprörd och ledsen än vad hon redan var och började långsamt röra
sig bort från huset. Charlotta såg att Sara blev besviken och skyndade sig
att ropa;
– Förlåt Sara! Klart att du får komma in, jag antar att det är viktigt om
du är här klockan tolv på natten. Charlotta släppte ner sin nyckelknippa så
det rasslade i gruset. Sara tog upp den. Hon tittade länge på den, där satt
den rosa kaninen som hon fått av Sara när hon börjat tvåan. Och den
självlysande ankan. Den lös inte mycket nu p.g.a. den stora garagelampan
som Charlottas pappa envisats så länge med att sätta upp.

Sara gick långsamt fram till dörren, satte den största nyckel i låset och
vred om. Det knäppte till när låset gick upp. Hon tog sig ljudlöst upp för
dom gamla trapporna. Bort till delen där Charlotta hade sitt rum. Hon smög
sig in;
– Charlotta, visade hon tyst. Charlotta, hördes det en gång till. En tyst
snarkning gick i en ljudvåg rakt in i Saras öra. Sara förstod att hon
naturligtvis somnat om direkt när hon lagt sig igen. Åh det var så typiskt
Charlotta. Sara gick bort till fönstret tittade ut en lång stund sedan
sneglade hon på vägguret. Tjugo i ett. Hon satte sig i den blå fåtöljen i
ena hörnet av rummet och tittade ut i mörkret. Tänk om mamma visste att jag
var här nu tänkte hon sen. Hon satt tyst och tänkte i några minuter. Hade
det alltid varit så här? Hon och Charlotta alltså? Ja, så länge hon kunde
komma ihåg hade det varit dom två. Dom hade hade redan träffats på
Backhagens dagis när dom var tre år. Hon ville inte tänka på hur det skulle
vara om hon flyttade. Sakta sakta sjönk ögonlocken ner men hon spärra
snabbt upp dom igen. Men så sakta sakta sjönk dom ihop. Sara somnade.

När Sara dagen därpå slog upp ögonen var hon ensam i rummet hon tittade sig
yrvaket omkring. Sen gick hon ner till köket. – God morgon Sara, sa
Charlottas mamma. Charlotta är på toaletten men kommer nog snart. Din mamma
ringde jag var tvungen att kolla

sidan tar slut, förmodligen har sidan som ska komma efter hamnat på
villovägar för istället kommer nu:

Sara stod stel av skräck på skolgården första dagen. Hon tittade med stora
ögon på byggnaden. Sara hade drömt mardrömmar om denna dagen i flera veckor
innan. Nu var döttsdagen här som hon hade sagt till Lena. Men Lena bara log
och hade svarat det blir nog bra ska du se.

Med tysta steg gick hon in i det klassrummet hon skulle vara i. Hon hade
innan redan träffat sin fröken och sin rektor. Och dom hade visat henne så
hon visste precis vilket klassrum det var. Hon var lite sen korridoren var
tom och stegen ekade. Hon mådde illa och höll sig för magen. Hon gick fort
och håret blåste bakåt över hennes axlar. Hon knackade försiktigt på dörren
och klev in när hon hörde frökens röst.
– Kliv in!
Hon stod med stela fötter på gummigolvet och tittade ut över klassen. Några
flickor tisslade mellan bänkarna och några pojkar fnissade.