Att byta skola
Jag var sju år och min tid i skolan hade just börjat. Men så en morgon fick
vi ett samtal från sjukhuset i Kirkkonummi (södra Finland). Dom tala|de om
att min morfar som hade varit sjuk i ett halvår, hade dött.
Det kom inte som en chock, men det var inga glada nyheter. När begravningen
var slut och alla åkte hem, visste jag att något drastiskt skulle hända
mig. Även om ingen sagt det till mig, så var det bara jag som skulle kunna
stanna kvar hos mormor under en längre tid. Precis som väntat kom frågan
och jag accepterade det.
Det svåra för mig den här tiden var inte platsen utan språket. Min finska
fanns inte. Jag förstod vissa meningar men det var inget jag kunde leva på
eftersom ingen i byn kun|de svenska.
Så kom dagen då jag skulle börja i min nya finska klass. Ångesten och oron
och rädslan var enorm.
Nu stod jag där med mina svenska läroböcker i handen och magen full med
fjärilar.
Jag förstod inte ett ord de sa, men på något vis så gick det bra ändå.
Det har väl med åldern att göra. För det spelade ingen roll om jag inte
förstod deras språk. För vi pratade med varandra ändå. Mina egna studier
gick på kryckor, men min finska för|ändrades dramatiskt.
Tillskillnad från den svenska skolan så hade vi varje fredag en präst som
kom och läste salmer i gympasalen och i matsalen läste vi bordsbön före vi
åt.
Min tid i skolan gick fort fram och mina vänner blev många.

Om jag ser tillbaka på tiden som första klasare i den lilla klassen på
femton elever så är jag övertygad om att om det inte var för dom så skulle
jag aldrig ha lärt mig finska på ett sådant bra sett.
Men även om det var en prövande tid för mig, så var det ändå en hårdare tid
för min mormor. Fast jag inte insåg det så hjälpte vi vara|ndra väldigt
mycket.
Jag kommer inte riktigt ihåg när det var, men vi
satt och drack en kopp te till kvälls mackan, och jag frågade om tiden vi
hade tillsammans den våren.
– Tiden var svår. Men när jag såg dig kämpa för att komma vidare trots
språkbarriären och allt det okända, så fick du med mig i rycket. Jag insåg
att jag inte kunde sitta stilla och sörja i all tid. Du fick mig på benen
igen, sa hon med ett tacksamt leende.

Men jag måste säga att jag skulle göra om allt detta för min mormor hundra
gånger om om det skulle behövas.