Att byta skola!

Jag satt vid mitt skrivbord och såg ut på alla människor som sprang ute på
gatan för att söka skydd för regnet som öste ner. Jag suckade tungt, en
salt tår rann ner på min kind och jag tänkte att jag aldrig skulle ha gått
upp den morgonen.
Det knackade försiktigt på dörren och jag hörde mammas röst från andra
sidan:
– Men snälla Mia, släpp in mig. Jag och din pappa måste få förklara oss.
Precis som om ni skulle ha något att säga till mig, muttrade jag tyst för
mig själv. Men jag reste mig och gick fram till dörren och låste upp.
Jag såg in i mammas rödgråtna ögon.
– Det blir bäst så här sa hon med gråten i halsen. Jag och din pappa kan
inte leva tillsammans längre. Det går bara inte.
Mamma tog ett djupt andetag och fortsatte:
– Jag och du ska flytta till en lägenhet mitt inne i stan. En stor och ljus
trea. Hon försökte låta glad men lyckades inte så bra med det.
– Vad då inne i stan?! Men det är ju nästan 13 mil här ifrån. Hur hade du
tänkt att jag skulle komma till skolan på mornarna? skrek jag.
– Mia lugna ner dig och lyssna på mig. Mamma drog efter andan:
– Du måste byta skola, sa hon sen.
– Men mina kompisar då?
Det var det sista jag sa innan jag sprang ut ur huset och smällde igen
dörren efter mig.
Nu har det gått två månader sedan det hände och nu sitter jag på mitt nya
rum i min och mammas nya lägenhet.
Jag ser på skolväskan som står packad och klar på sängen.
Jag hör mammas röst från köket.
– Mia! Skynda dig! Kom nu och ät frukost annars kommer du försent till din
första dag i din nya skola. Precis vad jag vill, komma så försent att jag
aldrig kommer dit, tänkte jag för mig själv.
Sen övergick mina tankar till att tänka på mina kompisar på min andra
skola. Undra vad dom gör nu?
Jag såg upp på min röda väggklocka. Halv åtta, bäst att jag går nu, tänkte
jag och gick ut i hallen.
Jag tog på mig mina skor och min nya kappa som mamma och jag hade köpt på
rea i helgen.
Mamma kommer ut från köket.
– Men Mia, ska du inte äta något innan du går?, undrade hon med orolig
röst.
– Nej tack. Jag är inte hungrig, svarade jag. Och det var sant. Just nu
mådde jag bara illa.
– Men vänta lite ta med dig en frukt i alla fall, sa mamma och gick ut i
köket.
När hon kom tillbaka hade hon en brun banan i handen.
Jag suckade tungt men tog imot den ruttna bananen. Sen gick jag.
– Ha det så bra i skolan!
Hörde jag mamma säga innan dörren gled igen med en smäll.

25 minuter senare stod jag utanför min nya skola.
Jag började sakta gå mot ingången. En trappa upp, tredje klassrummet till
höger, hade Else-Britt min nya lärare sagt när hon ringde dagen innan. Jag
såg upp på trappan som ledde till andra våningen. Den såg likadan ut som
den trappan i min förra skola, tänkte jag för mig själv. Jag fick tårar i
ögonen och tvingade mig själv att skjuta undan alla tankar om min gamla
skola.
Utan att ha tänkte på det hade jag gått upp för trappan och stod nu utanför
klassrummet. 9D stod det uppe på dörrens högra kannt.
Jag tog ett djupt andetag, räknade till tre och knackade sedan försiktigt
på dörren.
– Kom in, hördes det från andra sidan. Jag gick in.
Jag kände hur allas blickar riktades mot mig och hur mitt ansikte började
skifta färg till rött. Jag blev genast glad att jag hade tagit lite puder i
morse.
– Vi har en ledig plats till dig här framme, sa Else-Britt med ljus stämma.
Jag började gå mot den tomma bänken. Plötsligt fastnade min blick på en
mörk hårig kille i andra raden, Charlie. Jag kännde hur mitt hjärta började
slå snabbare och hur mina ben började skaka. När jag äntligen kom fram till
min bänk efter en halv timme (kändes det som i alla fall), så gav Else-
Britt mig en mattebok och ett räknehäfte.
Sen kom det jag hade fasat för i flera veckor.
– Men det höll jag på att glömma. Kom Mia, du måste ju berätta lite om dig
själv, sa Else-Britt.
Nej, jag vill dö, tänkte jag.
Men gick fram och ställde mig framför vita-tavlan.
Jag såg ut över klassen.
– Berätta nu lite om dig själv, sa Else-Britt.

Jag kommer fortfarande inte ihåg vad jag sa eller vad jag gjorde. Men de
fem minuterna var de längsta i mitt liv.

Jag vet inte hur men dagen flöt på och kvart i tolv var det lunch.
– Visa nu Mia till matsalen, sa Else-Britt.

Två ljushåriga tjejer kom fram till mig och drog med mig ut ur klassrummet.

– Kom med här nu ska du få smaka på något delikat, sa en av tjejerna och
log.
Jag heter Lina föresten och detta är Johanna.
Jag nickade bara till svar.

Matsalen var stor och idag serverades potatismos och korv.
– Inte så mycket, sa jag till mattanten med hårnät som öste på en stor slev
med potatismos på min tallrik. Hon såg bara surt på mig.

Vi gick och satte oss vid ett bord som stod vid fönstret. Jag tog en tugga
av moset. Det smakade och var som klister. Jag skulle aldrig ha klaggat på
maten i min förra skola, tänkte jag sorgset för mig själv.

17.34 klev jag in genom ytterdörren.
– Hur va första dagen i skolan?, frågade mamma
– Hemsk, sa jag bara och gick in på mitt rum och smällde igen dörren.

Jag slängde mig på sängen och började tänka igenom dagen. Hemsk, hemsk och
åter hemsk. Ok, Johanna och Lina hade ju varit snälla men dom kände sig
särket tvingade att vara med mig. Ingen var ju som någon i min förra klass
och sen pratade dom roligt. Sen kom jag och tänka på Charlie. Han hade
faktiskt pratat med mig efter lunch.