Mitt liv har förändrats jättemycket på bara några månader. Innan jag
flyttade var kompisarna, Emma och Lina, det enda som betydde något i mitt
liv.
Varje rast stod vi tre i ”vårt” hörn på skolgården. Det var alltid vi tre.
Vi delade allt och kunde prata med varandra om allt.
Jag minns en gång då vi pratade om framtiden. Vi drömde alla om att bli
kända och kanske ha något häftigt jobb utomlands.
I vår klass gick en tjej som heter Maria. Hon var ”en av de mobbade”, som
vi sa. Hon hade kommit ny till vår klass för några år sedan. Vi frös ut
henne direkt. Hon fick aldrig någon riktig kompis. Nu efteråt inser jag att
vi aldrig gav henne en chans. Emma, Lina och jag hade bestämt att hon i
alla fall inte skulle få vara med i vårt gäng. Jag förstod aldrig då hur
dåligt hon mådde. Jag fattade inte att det var jag som gjorde att hon mådde
så där dåligt.
Jag brydde mig inte mycket om skolan på den här tiden. Jag tränade sällan
till prov och gjorde inga läxor. Jag såg till att sitta brevid någon som
kunde. Jag blev riktigt bra på att fuska. Jag tittade på vad de andra skrev
och skrev av. Ingen märkte det.
Ja, så där var mitt liv, men en dag förändrades allt.
Jag kom hem från skolan. Mamma och pappa satt vid köksbordet.
– Hej, sa jag och smällde igen dörren.
– Hej vännen. började mamma. Kom och sätt dig här, det är något jag och
pappa vill berätta för dig. Det de berättade verkade otroligt i mina öron.
Vi skulle flytta! Jag visste att mamma inte trivdes i Stockholm, men att
flytta. Vi skulle flytta till mammas hemort Kiruna i Norrland. De hade
ordnat jobb och hus skulle vi åka upp och titta på i helgen. De pratade på
om hur bra allt skulle bli, men jag slutade lyssna. Jag bara tänkte. ”Var
det möjligt.? Flytta från storstaden Stockholm till en liten by i Norrland.
Från alla kompisarna här, upp dit, där jag inte kände någon.
Mamma och pappa frågade hur jag kände det. Jag kunde inte svara. Det var
helt ofattbart. Det här var sådant som hände i TV-såporna, men inte för
mig, tyckte jag. Jag berättade det inte ens för Lina och Emma den veckan.
Jag ville förstå det själv innan jag berättade det för dem.
När helgen kom åkte jag och mina föräldrar upp till min blivande hemort.
Jag hade vart dit förut, men jag hade aldrig sett på byn som jag gjorde nu.
Nu var den det minsta och fulaste stället i världen. Inga höghus och
tunnelbanor. Hur skulle jag kunna bo här? Huset var fint. Pappa köpte det,
och så fanns ingen återvändo längre. Då visste jag att det var verklighet,
att jag måste berätta för mina vänner.
Jag gjorde det på måndagen, på sista rasten. Jag hade inte gråtit på flera
år, men då var det nära. Jag kämpade för att tårarna inte skulle börja
rinna. Emma och Lina grät nästan också.
De följande veckorna var jag med mina kompisar så mycket jag kunde. Vi
gjorde mycket kul till|sammans, för vi visste att vi inte skulle kunna
träffas så ofta sedan. Hemma var det kaos. Det var flytt|kartonger
överallt. Mamma och pappa ordnade massa saker och var nästan otillgängliga
för mig. Jag hade alltid känt mig så självsäker och stark, men nu kände jag
mig liten och svag. Så kom dagen när jag lämnade mitt gamla liv i Stockholm
och klev in i det nya i Kiruna. Jag var hemma i vårt nya hus i en vecka,
bara för att packa upp allt och komma i ordning. Första dagen i skolan var
hemsk. Jag såg direkt att den nya klassen inte skulle passa mig. Den enda
som pratade med mig den dagen var läraren, Ingrid, hon var ca. 60 år och
ganska snäll.
Jag var totalt ensam, jag kände mig osynlig. När någon för en gångs skull
tittade åt mitt håll, kändes det som att de tittade igenom mig. I
klassrummet satt jag alltid själv, ingen ville sitta med mig. På rasterna
stängdes ”ringarna” när jag kom, jag fick inte vara med. Hemma var det
också jobbigt. Mina föräldrar jobbade nästan jämt. Det enda positiva var
att mamma var glad igen.

Så här höll det på i några veckor. Från att ha varit ganska populär och ha
kompisar i Stock|holm, till att bli totalt ensam och mobbad i Kiruna. Det
var för mycket för mig, jag skolkade en hel del. Jag låg hemma i min säng
och tänkte på mitt gamla liv. Jag saknade Emma och Lina, jag behövde dem
verkligen. En dag kom att det måste ha vart så här Maria kände sig. Ensam,
ledsen, mobbad och utfryst. Jag fick skuld|känslor. Jag hade vart en av de
som mobbade henne. Nu fick jag själv se hur det var. När jag mobbade Maria
hade jag inte fattat hur det kändes för henne. Jag hade aldrig tänkt mig in
i hennes situation. En lördag letade jag fram en gammal klasslista. Jag
slog numret hem till Maria. Hon blev nog helt chockad när hon fick höra att
jag ringde till henne. Det hade hon nog inte väntat sig. Vi pratade i
ungefär en halvtimme. (Så länge hade jag aldrig pratat med henne förut) Jag
bad om förlåtelse för det jag gjort och undrade hur hon hade det nu. Hon
berättade att hon skulle flytta igen. Hon hoppades att hon skulle få
kompisar där. För första gången förstod jag vad hon pratade om när hon sa
att hon var ensam och utanför.

Efter samtalet kändes det bra att jag sagt förlåt. Även om hennes liv inte
blev bättre för det.

I min paralellklass gick en tjej som verkade lite utanför, så en dag
började jag prata med henne. Hon hette Frida och var jätteschysst. Vi
umgicks mer och mer. Också på fritiden. Det kändes underbart att ha någon
att vara med igen. Frida och jag pratade om framtiden. Jag ville jobba med
att hjälpa de mobbade och ensamma. Min dröm var inte längre att bli kändis!