Mina skolår
När jag tänker tillbaka på mina skolår ser jag många glada minnen men också
en del sorgliga. Men så är det för alla. Skolan kan inte vara bra jämt.
Inte heller dålig jämt.
Jag hade det bra under mina första skolår. Jag började ettan på
Finnsta|skolan i Råby. i klass 1-2-3-D. Min frö|ken hette Lena Hassmén. Hon
var en mycket bra fröken, henne hade jag under hela lågstadiet. Det är
alltid lite små läskigt att börja i en ny klass och speciellt att börja i
skolan. Men hon fick mig att vilja gå till skolan på morgonen, jag hade
verkligen jättekul på dagarna. Vi fick en bra grund att stå på. Jag lärde
mig att snabbt att läsa, skriva och räkna. Men jag hade väldigt lätt för
att lära. I Finnstaskolan hade vi morgonsamlingar. En morgonsamling var som
en teater som man visade upp för hela skolan i matsalen. Den
morgonsamlingen jag minns bäst är den vi gjorde i trean. Svingelskogen. Vår
lärare tyckte att den var så bra att vi spelade upp den för dagisbarn. Vi
fick in väldigt mycket pengar. Dom pengarna spenderade vi på en klättervägg
till skolan. Efter lågstadiet började jag i en klass på mellanstadiet.
Började i klass 4-6D. Jag fick en ny lärare som hette Malena Rönnbäck. Jag
trivdes inte alls i den klassen. All mina kompisar hade bytt skola efter
trean. Jag var ofta hemma från skolan eftersom att jag var väldigt utfryst
i klassen. I och med att jag var hemma mycket kom jag efter i alla ämnen.
Det märktes sen när jag började i femman. Jag på sam|ma nivå som fyrorna i
klassen. Men jag lyckades att arbeta mig mig uppåt. Det var mycket tack
vare min dåvarande lärare. Hon hjälpte mig på alla sätt hon kunde. Jag fick
också en ny kompis. Lotta kallade jag henne. Vi hörde verkligen ihop. När
vi kunde gjorde vi grupp|arbeten tillsammans, hon var ett år yngre än mig
så det var inte alltid vi gjorde samma saker på timmarna. Hon kunde t.ex.
ha matte medans jag hade geografi. Vid den här tiden var klassen ingen 4-5-
6:a längre. Utan nu var det en 4-5:a. Det fanns två 4-5:or, 4-5D och 4-5C
istället för 4-5-6D och 4-5-6C. Rektorn på skolan tyckte att sexorna från
blandklasserna skulle bilda en egen klass. Det var en väldig skillnad
mellan fyror och sexor rent psykiskt menade hon. Det blev faktiskt bättre
sammanhållning i klasserna efter det.
Att börja i sexan var jättekul. Man blev störst på skolan, fick släppa in i
matsalen, stå skolpolis. Man fick lära sig att ta ansvar och det fick en
att känna sig stor. Jag fick ännu en ny lärare. Hjördis hette hon. Henne
var det ingen i klassen somm gillade. Vi hade våra skäl också. Hon
särbehandlade elever och personal, favoriserade vissa elever. Vi hade ingen
samman|hållning i klassen, bara när vi gaddade ihop oss mot Hjördis. Nu när
jag tänker tillbaka på alla elaka saker vi gjorde mot henne kan jag inte
hjälpa att jag tycker synd om henne. Många gick till rektorn för att
försöka få bort henne men det var utan lyckat resultat. Trots detta gick
hon med på att anordna en klassresa för oss. Vi åkte till Österby Bruk
strax innan sommaravslutningen. Då såg jag att klassen gillade faktiskt
varandra även fast vi hade så mycket bråk. Sen kom äntligen
skolavslutningen. Lärarna grät, om det var av lycka eller sorg vet jag inte
men vi var överlyckliga iallafall.
När jag började i sjuan på Broskolan kände jag spänning men jag var mest
livrädd. Jag hade både läst, sett på TV och hört om sjuor som blivit
mobbade och trakasserade av nior. Jag var också rädd att jag inte skulle
hitta i skolan. På låg- och mellanstadiet satt man vid sin bänk i
klassrummet hela dagarna. Men nu skulle man springa mellan skåpet och
lektionerna varje dag. Som tur var var det inte så fasligt svårt att hitta
rätt klassrum. Man lärde sig snabbt vart allt låg. Efter jullovet i sjuan
fick vi en ny klassföreståndare Johnny Rosén. Han var en ganska mesig
lärare. Trevlig men mesig. Vi hade honom i svenska. Han vågade inte riktigt
säga till när vi var för bråkiga.
I åttan fick vi klassen bättre sammanhållning. I sjuan var det mest
halvklassgrupperna som hade det. När vi var helklass kändes det aldrig som
om vi var en hel klass, trots att det stod så på klasslistan. Nu känns det
forfar|ande lite så, att vi är två grupper men inte alls lika mycket. Vi
har ju gått i samma klass i snart 3 år och om ett halvår ungefär ska jag
skiljas från denna klass också. Efter sommaren kommer jag att börja i en ny
skola och i en ny klass. Jag är livrädd.