Alla talstrecken är gjorda i vänstermarginalen, så det är möjligt att
det är läraren som har gjort dem. Det är dock svårt att avgöra, så jag har
valt att ta med dem här.

Jag heter Henrik, förra året inträffade något hemskt, jag flyttade. Min far
hade blivit erbjuden ett jobb långtifrån mitt hem. Det var en underbar och
helt magnifik dag.
Solen lös och värmde min kopp där jag låg i gräset på vår baksida. Fåglarna
sjöng och förgyllde stämningen ytterligare.
Far kom in genom dörren. Jag blev en smula orolig när jag hörde mamma
säga:
– Hej! Vad står på?
Sedan hörde jag bara något dovt mutter, som svar från far. Därefter bröt
mor ut i ett glädjetjut. Jag vände mig om och satte mig upp i sittande
ställning. Jag såg in genom fönstret, in i hallen och såg mor och far
kramas. Mor ställde sig öga mot öga med far och frågade med tyst och
förhoppningsfull röst:
– När kan vi flytta?
Jag höll andan i väntan på svaret. Far tittade över mors axel, rätt in mina
ögon. Hans ansikte föreföll mycket dystert och sorgset.
– I morgon, sade han med lugn och stillsam röst utan att släppa mig med
blicken.
Jag ställde mig upp och sprang, utan ett ord, helt enkelt iväg. Jag sprang
mot det enda stället jag skulle känna trygghet nu, Jag sprang till Martin,
som bara bodde en halv km, ifrån mig.
Han stod och klippte gräset, när han såg mig komma.
Han stängde omedelbart av den bensindrivna gräsklipparen.
– Tjänare!
– Fan, asså! Jäla förbannat!
– Hoppsan, sa Marre, totalt överrumplad av mitt sätt, hur rullar det på
egentligen?
– Morsan och farsan sa att vi skall flytta! Sade jag med hög och ilsken
röst.
Marre ryggade tillbaka och ansiktet omvandlades från förvånat till
sorgset.
– När ska detta äga rum? fortsatte han med sin vanliga lugna ton.
– Imorrn! svarade jag.
– Hmm, följ med in, så kan du få litet cola.
På vägen in, sades inget. Jag kom istället att börja tänka på mitt gågna
liv tillsammans med Marre.
Vi hade kommit ensamma till dagiset, utan vänner, men funnit varandra på en
gång. Eftersom vi båda var det enda barnet i familjen, blev vi nästan
varandras bröder. Jag var lika välkommen hem till honom som han till mig.
Vi gjorde allt tillsammans och skiljdes nästan aldrig åt.
Mina föräldrar kom och hämtade mig på kvällen, de hade inga problem som
helst att gissa var jag befann mig.
De hade avvaktat för att ge mig tid att smälta allt.
Väl hemma förklarade dem allt för mig. Det visade sig att jag skulle flytta
till Stockholm. Jag försökt desperat att få dem till att ändra sig, men det
var förgäves.
Så, det blev ändå så, att jag lydigt ”hänkade” på.
Det visade sig att skolan, var en stor skola, som inte hade så bra
genomsnittsbetyg.
Mina nya klasskamrater var så kallade ”hårdingar”, men eftersom jag var
rätt så stark, blev jag en i gänget. Men mina nya kompisar intresserade sig
inte riktigt för skolan. De var mer för att festa och ute och stöka i
bygden. Hemma hade jag och mina kompisar haft relativt bra bra betyg, vi
hade varit snälla gossar, som busade lite nån gång. Därför, höll jag mig
lugn på lektionerna som vanligt, och jag jobbade på som vanligt. Kanske
lite bättre i brist på nöjen. Jag fick då höga betyg, och uppskattning
bland lärarna.
Bättre betyg kort sagt, men jag hade förlorat dendär ”kompiskänslan”. En
gång när mina nyvunna vänner, frågade om jag ville följa med på en fest,
svarade jag ok.
Det skulle ske i helgen, och det var torsdag, så jag tog mod till mig och
gick igenom saken med far.
– Far, jag skall ut på fest i helgen, meddelade jag lamt.
Far, fann detta mycket bra och sa:
– Åh, vad trevligt, jag kan köpa lite öl till dig, jag vill inte att du
dricker nå hemlagat jox!
– Öh, visst, för all del.
– Jag skaffar en sisådär 6pack 3,5:or
ny sida
Följande dag, berättade jag för polarna att jag hade fixat dricka. De
tyckte att det var lite svagt, men går an, som de formulerade det.
Det var riktigt trevligt på festen, även fast jag inte visste hos vem den
ägde rum.
Det visade sig vara hos en tjej som hette Anna.
Jag fick höra att hon var skolans smartaste elev.
När jag väl såg henne, var jag lite ”luddrig”, Men inte så pass att min
omdömesförmåga var höjd i dimmor.
En del tyckte inte att hon var så märkvärdig, men för mig var hon den
vackraste person jag stött på. Hon hade ljusbrunt, rakt hår, och de mest
klarblå ögon jag någonsin sett, en helt fantastisk och enastående
kombination. Jag pratade lite med henne under kvällen och lärde känna henne
lite. Det visade sig mycket riktigt att hon var oerhört bildad och
samtidigt, lite livlig. Jag började gå ut allt oftare med mina kompisar,
mestadels för att träffa Anna.
ny sida
Men en dag hade farsan köpt en dator.
Jag kom genast att tänka på Marre, som hade haft en dator. Jag började
uppleva minnen igen.. visste var det ok här, och bra betyg hade jag.
Men allt skulle jag lämna ifrån mig, för att ha kunnat stanna där hemma.
Till och med Marres telefon nummer kommer jag ihåg. Jag hade inte ens ringt
honom en enda gång efter flytten, jag hade ju trott i min enfald att allt
tog slut efter flytten.
Med min hand lyfte jag försiktigt luren och slog nervöst numret. Fem
signaler gick, och sedan sprakade en röst till på andra sidan. Jag hörde
genast vem det var, även fast rösten lät mörkare.
– Hallå?
– Tjänare, Marre.
– Åh, Vad trevligt att du ringer.
– Ja!
Det var som ett minne från barndomstiden som talade. Det blev en
konversation fyllt av kärlek och glädje.
Han berättade att han fixat ett chattprogram som tydligen hette MSN
Messenger
Jag påpekade att jag just fått en dator och föreslog att vi kunde fortsätta
träffas där.
Nu tog vardaslivet en ny vändning. I vilken jag mest använde fritiden
framför datorn, där Marre berättade om allting.
Han hade visst fått en flickvän, vid namn Sofie.

Tre veckor senare kom far, med ett glädjefullt och allvarligt ansikte. Hela
situationen påminde om den där vackra dagen, som så snabbt förvandlats till
en mörk.
– Henrik, jag har fått ett erbjudande att bli chef för en nystartad butik,
sa han lugnt och stilla.
– Jaha? Svarade jag med en aning om vart samtalat var på väg.
– Det är så att denna butik befinner sig på en plats i närheten av vårat
första hem. Jag har hittat ett hus, som ligger nästan på samma plats som
det första.
Nu stod allt klart, och jag var genuint lycklig.
– Jag ville bara veta vad du tycker om saken.
– Flytta! Svarade jag omedelbart i ett tjut.
Fars ansikte brast ut i ett brett leende. Mor stod i bakgrunden och
beskådade, leende, händelsen.

Jag har förtäljt allting för Marre, och allt är packat och klart.

Borta bra, men hemma bäst.

(Namnen ändrade)

Jättebra!

VG

Styckeindelning.