Mina skolår
Jag tror att varje sexåring som ska börja skolan känner en viss oro,
spänning och förväntan. Men vissa har lätt och ta för sig och visa
framan|da och vissa inte. Jag var den där lilla försiktiga, blyga flickan
som endast vågade ta för sig bland kompisar och familj, men annars stod
gömd bakom pappa, som var min stora ”hjälte”. Han som visste allt och som
kunde hjälpa mig i alla situationer. Nu hade jag inte honom mer, jag fick
klara mig själv. Ingen att gömma mig bakom.
Detta var ett stort steg för min självständighet. Jag fick börja
anförtro mig till lärare och kompisar, det var svårt till en början men jag
lärde mig tillslut. Allt eftersom tiden gick skaffade jag mer och mer
kompisar, både killar och tjejer. Skolan var trotts allt inte så dum.
Samtidigt som jag fick träffa kompisar och leka fick jag lära.
Min mamma hade varit sjuk länge, men så kom den dagen då hon fick flytta
till himmelen. Jag minns att jag var rädd för att gå till skolan, vad
skulle dom säga. Skulle de tuffa killarna reta mig för att jag inte hade
nån mamma. Jag ville inte vara annorl|unda. Det tog ca 2-3 veckor innan jag
var tillbaka i skolan igen. Jag hade fått brev ifrån några utav kompisarna
under den tiden jag var hemma. En skrev att hon var ledsen för det som hänt
och att alla i klassen väntade på mig. Det var skönt att höra, men jag var
ändå rädd för alla frågor de skulle ställa.
Efter en tid märkte jag att det inte var som jag trott. Visst var dom
nyfikna och sugna på att fråga, men nästan ingen vågade. Mina fröknar sa
till mig, så fort jag kom tillbaka.
-Känner du dig ledsen eller vill prata med någon så finns vi här. Detta sa
de upprepade gånger till mig. Jag pratade aldrig med dem, men det kändes
skönt att veta att de fanns där. Lärare som brydde sig.
Det sista året i mellanstadiet minns jag att jag utvecklades mycket.
Jag hade fått fler ”nära” vänner och klassens sammanhållning var hade
blivit mycket bättre, killarna hade mognat. Jag var nu en av dem som hördes
och syntes mest. Mina kompisar och jag övade danser på rasterna som vi
sedan visade upp. Jag minns att vi sista terminen gjorde en riktig ”show”.
Vi gjorde en uppvisning av ”Miss World” och visade upp för nästan hela
skolan. Detta stärkte mitt självförtroende väldigt. Jag vågade ta för mig
ännu mer och hade hittat ett stort intresse för dans och musik. Detta
tycker jag att skolan till stor del ligger bakom. De lät oss dansa på
rasterna och göra det vi tyckte var roligt.
Detta gjorde att jag sedan fortsätte med mitt stora intresse när vi
började högstadiet. Jag valde DDM, (drama, dans, musik) som mitt tillval.
Jag fick träning i att lita på andra, stå upp inför folk, vara mig själv
mm. Jag tycker skolan har hjälpt mig till stor del att utveckla mina
drömmar och inse vad jag verkligen vill.
Idag kan jag se tillbaka på mina skolår och vara nöjd.
Allt jag har gått igenom i skolan, både motgångar och framgångar, har gjort
att jag är den jag är idag. Från att vara en blyg liten flicka, som var
rädd för allt och alla, har jag blivit en tjej som kan stå upp för vad jag
tycker, vet vad jag vill och dessutom ordförande i skolans elevråd.
Nu när vi ska börja gymnasiet känner jag bara stor glädje och förväntan.
Jag vet vad jag vill och tänker inte vara den som sitter gömd bakom någon.