Inskannad version

Mina skolår

Jag kommer ihåg min första skoldag. Mamma väckte mig och sa att jag skulle
börja skolan idag.
– Det är tråkigt att gå i skolan, sa jag.

När vi kom till skolan så satt alla elever vid bänkarna och föräldrarna
stog längs väggen. Läraren ropade upp alla namn och frågade vilka som var
föräldrarna. Jag kände inte så många där, några från dagis. Men man lärde
känna alla och fick många kompisar.

Man skulle lära sig alla bokstäver och lära sig läsa i skolan också. Den
bok som jag lärde mig läsa i handlade om en kille i en kanot. Men jag var
inte först med att lära mig läsa i klassen. Några hade redan lärt sig läsa
innan skolstarten.

På rasterna höll vi på med bandy och kulor. Jag var inte bäst i klassen,
men det var roligt ändå. När vi lekte med kulor så skulle man vinna till
sig fler. Dom största gick alltid sönder. Hockey bilder höll vi på med
också. Man bytte massa bilder med varandra, men det var mest på fritiden.

Vi hade faddrar också som gick i 4: an. Jag fick den jag ville. Det blev
några utflyckter med dom. Tipspromenad kommer jag ihåg att vi hade. Vissa
faddrar hade 2 fadderbarn. För att ni 87:or var så många.

I ettan eller tvåan hade vi en teater (utan faddrar). Det var mumintrollen.
Jag kommer inte ihåg vad jag var eller om det var roligt

Mellanstadiet

Det hände ganska mycket då. Det första var att vi skulle byta lärare. Man
tyckte så mycket om den gamla att man inte ville byta. Men efter ett tag
när vi hade haft henne så blev hon också bra.

Vi fick också våra fadderbarn. Jag fick bara en. Vissa delade nog på en.
För vi var så många.

Våran och deras lärare (våran gamla) kom överens om att vi skulle ha en
konsert tillsammans. Den handlade om miljön. Fast dom var bara med i en
låt. Det var ganska roligt ändå tyckte jag.

Vi fick våra brevkompisar i 4: an. Dom bodde i Kurland. det var där våran
lärare kom ifrån. Jag fick en tjej. Vi fick varsin e-mail adress också. Det
var som deras tjelvar. Där skickade vi brev till varanndra. Det blev prat
om att dom skulle komma ner till veijeland och hälsa på. Men dom kom
aldrig

Vi hade slutat att skicka brev till våra brevkommpisar i Kurland så vi fick
nya som var från hagebo. Jag fick en tjej, igen. Men jag fick dela henne
med en annan. Dom skulle koma ner till Veijeland också. Men dom gjorde det.
Dom var nere i 1 vecka ungefär. Vi gick tipspromenader och hade matte
tävlingar. Kvällen innan dom åkte hem så hade dom en fest. Det var
tråkigt.

Vi åkte också på skolresa till buda holme. Det var den enda skolresan vi
hade gjort. Våran parrallelklass hade åkt på 2 resor innan ock åkte med på
denna också. Det var ine så roligt för vi gick mest och tittade på massa
byggnader.

När det gällde utbildningen i skolan så har det gått hyfsat bra. Vi hade 2
gruppar på matten och engelskan. Jag var i dom bra grupperna. Men svenska
har jag aldrig varit specielt bra i. Nationella proven i femman så fick jag
IG på svenskan.

Men det värsta med låg och mellanstadiet var att man skulle sjunga en sång
varje jul och sommar innan man slutade. Men det slipper man på högstadiet.

Dom första dagarna i 7: an så var ni i studiehandledar grupperna. Man ville
ju vara i dena vanliga klassen och se vilka man kom i samma kalss som. Vi
åkte till Kilsta för att lära känna varandra.

Efter det så fick jag träffa alla i mon klass. Jag kände nästa ingen där
men gjorde det ganska snabbt. Man fick massa nya kompisar och dom gamla
gled ifrån.

Betygen så har jag sattsat så G i alla ämnen förutom matte. För det har jag
lättare för.

Det skall bli roligt att börja gymnasiet. Får hoppas att jag kommer in på
det jag vill.

Klar och redig redogörelse med ett enkelt men fungerande språk. Ytterst
få stavfel och efter bearbetning bra styckeindelning.

Min skoltid
Nu när jag tänker tillbaka på skolan minns jag att det inte alltid varit
såbra! När jag började första klass gick väll allt som det skulle. Men jag
var väll lite stökig, det är väll fullt normalt för ett barn med dyslexi.
Men då var det inte lika normalt med dyslexi som det är nu. Min fröken
började anklaga min föräldrar och skylla på att jag var en dåligt
uppfostrad son, och hon började tjata om att det var för att dom hade
skillt sig när jag var bara 3 år. Men det köpte inte mina föreldrar, när
jag skulle börja mellan stadiet skickade dom mig till ett ställe för att
göra en diagnosisk utredning Jag fick stämpeln ”dyslexi” läs och skriv
svårigheter. Efter som att lärarinan haft fullt upp med att flytta runt mig
i klass rummet och skälla på mig. Så hade jag inte fått någon stadig läs
och skriv grund. Så när jag kom till mellan stadiet kunde jag inte läsa.
men den nya lärarinna jag nu fått var mer kunnig i ämnet ”dyslexi” för hon
hade haft flera elever med den diagnosen förut. Så nu lättade min skolgång
fram ur dimmorna lite mer för varje år. Dom kämpade ordentligt lade ner
otrolig massa energi på att lära mig läsa. När jag så småning om började
sexan så kunde jag läsa nästan helt oavbrutet med några få stakningar. Jag
tyckte om att läsa. Men problem stavning och grammatik, hade jag inte fått
grep om efter som att jag inte hade svenska med resten av klassen fick alla
ett litet för språng i det hela. Lärarna hade ju konsentrerat allt på att
jag skulle kunna läsa ordentligt. Så när jag kom till högstadiet kvarstog
Problemet Jag fick en ny lärare igen. Han var väldigt duktig på sådana
problem. Men det varade inte länge, han blev Sjuk och byttes ut den nya
lärarinnan förstog sig inte på mig och åter igen kasstade hon allt på mina
föräldrar, hon menade på att jag borde flytta till special klassen. även
detta köpte inte mina föräldrar. Och gick till skolledningen Dom bad om att
få en ny lärare, eftersom att denna inte gav under visning Utan bara Skrek
och Skällde. Hon var inte vara Så mot mig utan Skrek glåp ord till resten
av klassen och kallade oss för ”IQbefriande” idioter. Vår klass
föreståndare hörde detta och även hon ville få en ändring. Vär vi kom till
klass 8a fick vi en ny svenska lärarinna. Hon försökte friskt köpa till sig
lärar plattsen med godis och dricka istället för att lära oss Svenska
grammatik och Stavning Så lärde hon oss SedVanligt bordsskick. Och när vi
sedan till sist fick någon undervisning var det inte lång tid kvar innan vi
skulle gå på sommar lov. Vär vi kom tillbaka efter det så Skulle vi ha
filmprodjekt i Svenska Det började väll bra, men Slutade i kattastrof vi
engaerade allt för mycket tid åt filmerna och det slutade i att vi inte
fick någon Stadig under visning denna gång häller. Det visade sig Senare
att denna lärare Var SySlöjds lärare. Inte utbildad Svenska lärarinna.
bättre sent än aldrig brukar det väl kallas. Jag har lärt mig väldigt
mycket på egen hand. Och skrivit välldigt mycket på dantorn. det är
istället den som lärt mig Stava och Skriva. nu sitter jag här till Sist och
Skriver ett nationellt prov i detta mardrömens ämne för mig Och jag har nog
aldrig Skrivit men sådan antusiasm Som nu, nu finns en Stor fruktan innom
mig att få gå igenom ett lika dant helvete på gymnasiet. Men igentligen så
finns det ju inget att oro sig för för det värsta är hänt. Jo jag ser
nästan fram emot att börja en ny period av Skolning i detta ämne. Ja man
kan väll inte säga att det varit lätt för mig, men det går framot, och jag
ser fram emot resten av denna termin och Slutet av Hög Stadiet. Jag tror
det hela har varit jobbigast för mina föräldrar efter som att all skit
landatt på dom i alla lägen, men det känns bra att ha en utbildad lärare nu
i sista stund.

Mina skolår

Jag skulle precis börja 1:an och var jätte nervös, visst jag hade träffat
mina nya skolkamrater innan men jag var ändå nervös!
Dagen före min första skoldag åkte jag och min mamma in till stan för att
köp mina nya skolgrejer, vi gick och köpte pennor och skrivböcker och nu
skulle vi gå och köpa min alldeles nya och egna skolväska, jag visste
precis hur den skulle se ut och nu var det bara till att hitta den också!
Vi gick in i flera olika butiker, men jag hittade den inte, till sist när
vi skulle köra till en annan affär utanför stan, ”såg jag den”, hängande i
Hm’s skyltfönster och sprang dit fylld med glädje och köpte den, Min
alldeles egna skolväska. På kvällen sen när vi var hemma tänkte jag: Nu är
det bara några timmar kvar till min första skoldag och blev jätte nervös så
sedan när jag gick och lad mig somnade jag direkt!
Halv sju på morgonen kom min mamma in och väckte mig och sa:
-: Anna, det är dags att stiga upp nu, du får inte komma försent till din
första skoldag!
Jag steg upp och klädde på mig och gick och åt frukost.
När klockan var kvart i åtta började jag och mamma gå iväg till skolan och
jag blev bara mer och mer nervös, men sedan när vi kom fram till skolan
hade jag lugnat ner mig lite och tyckte att det säkert skulle bli roligt
med mina nya klasskamrater.
Efter att vi hade presenterat oss lekte vi lekar och har jätte roligt och
jag längtade tillbaka till skolan efter att vi gått hem.
Sen gick åren väldigt snabbt, men sen när man skulle börja trean, blev det
nervöst igen för då skulle man upp till den stora skolan och träffa de
stora barnen, men det visade sig inte vara så farligt som det verkade.
Både 3:an och 4:an gick snabbt, det gjorde även 5:an men i slutet av femman
fick vi göra några sk nationella prov för att visa vad vi lärtos under åren
på skolan men de var rätt lätta att göra. Efter sommarlovet när man skulle
börja här på Lo-skolan var det inte så nervöst tack vare att jag kände en
hel del på denna skolan för min syster gick här då! Och för i slutet av
femman hade vi fått reda på vilken klass vi skulle gå i och vilka
klasska|mrater vi skulle gå med, och bara det gjorde det mindre nervöst så
det var inget att oroa sig över!
Sexan gick väldigt snabbt och det var väldigt lätt att lära sig, men sen
blev det bara svårare och svårare, men det gick bra det med. När vi skulle
ta Rödahun|ds sprutan i 6:an var de flesta väld|igt nervösa för
stelkrampssprutan i 4:an gjorde fruktansvärt ont, och då trudde man ju att
att denna skulle göra lika ont men det gjorde det inte, den känndes
faktiskt inte alls.
Sen när man kom upp i sjuan och man fick svårare böcker och mer krav på sig
och man tyckte att skolan var rena pesten, men då kunde man ju inte ana hur
det skulle bli senare i åttan och skulle plugga för att få bra betyg men
till slut när man kom in i det och började förstå hur man lärde sig bäst
och då gick nästan allting lätt förutom när det kom nya ämnen och sådant
som man aldrig hade haft innan men, ja man måste ju lära sig annars kommer
man ju ingenstans här i livet eller hur!
Ja Ja, men nu när man har kommit fram till nians slut så är det nog mer
nervöst än vad det någonsin har varit för nu måste man ju tänka på vad man
har för läxor, villka arbeten man måste göra, villka betyg man vill ha och
satsa på dem och på villka (villken linje man ska söka till och man måste
klara dessa nationella proven men hänger man bara med på lektionerna så
klarar man det!
Alltså nu när man sitter och skriver om sina skolår så har det varit rätt
lätt och roligt faktiskt!, ja menar liksom alla utflykter man har varit på
och allt man har upplevt tillsammans med klassen de har ju praktiskt taget
varit en stor del i mit liv och nu när jag slutar nian kommer de ju inte
fortsätta vara det, det är faktiskt synd för jag kommer sakna dem
fruktansvärt mycket.
SLUT

G

Mina skolår
Hur har mina skolår varit? Hela min grundskolegång? De få gånger jag har
tänkt på det, är det alltid de glada minnena som dyker upp.
Jag minns t. ex hur vi grabbar spelade fotboll på det igenfrusna
vattenpölarna under vintrarna, när jag hällde bläck i tvålen, och de
stojiga håltimmarna under sista året i 6.an. Men där brukar jag stanna,
längre än så vill jag inte minnas. Om jag haft en gitarr just nu skulle jag
plockat upp den och spelat. Men det har jag inte.
När jag nu försöker, eller snarare låter mig minnas allt så som det
egentligen var finner jag att alla dessa år kan sammanfattas med ett enda
ord – ensamhet.

Kompisar har jag alltid haft, men trots det har jag alltid stått ensam i
svåra situationer.
Redan under första klass blev jag den som lärarna hackad på. Jag kände mig
som en boxningssäck lärarna tog ut sina aggressioner, (och så) med tiden
växte ilskan inom mig.
Jag har aldrig varit den typen som tagit vad skit som helst och ofta
trotsade jag lärarna och kritiserade dem, vilket bara gjorde det ännu
värre.
Men jag jobbade på så gott jag kunde och fick helt enkelt vänja mig vid
terrorn.

Men så kom befri|elsen.
Det var dags att vilka personer man ville ha i sin klass i 7:an och
sommarlovet var inte långt borta.
Jag minns att jag valde min bästa kompis, en kompis jag ville bli kompis
med och så en tjej jag var förtvivlat kär i. Hela sista året i
mellanstadiet gick med en rasande fart och plötsligt var det sommar.

För första gången såg jag fram emot skolan, jag skulle ju få träffa flickan
jag älskade.
Och så började skolan igen, alla pratade som om de hade svalt en
bergochdalbana. Alla var osäkra, precis som jag.
Ingen var sig själv, ingen vågade. Jag skapad en bild av mig själv och lät
ingen lära känna mig helt. Man skulle vara på ett visst sätt och bära
likadana kläder som alla andra.
Tjejen jag drömt om hela sommaren var dock inte den som följde allt detta.
Jag var nu osäker och började oroa mig för vad andra skulle säga jag blev
ihop med henne, och därför hände inget.
Jag önskar idag att jag haft mod nog att stå emot grupptrycket – men vad
ska man göra? Efter ett tag tröttnade jag på alla idioter och drog på mig
en Iron Maiden-tröja. Hur jag än gjorde skulle jag vara ensam, oavsett om
jag följde mitt hjärta eller tuffingarna i biljardrummet.

I 8:an blev allt bättre, folk hade mognat och de tidigare sett ner på en
had lärt sig tänka.
9:an har än så länge varit ännu bättre, och nu sitter jag här i aulan och
försöker hinna skriva ner nio år på två timmar och fyrtio minuter.
Gymnasievalet ska snart vara inne och det känns väldigt skönt att få börja
något nytt efter sommaren.

Saras stora dag
Sara Eleven använder ett annat namn än sitt egna, men givet har även det
namnet anonymiserats
står utanför en stor byggnad, hon är jätte nervös,
men ändå är hon full av förväntan över hur de nya klasskamraterna ska
vara.
Det här är Saras första dag på högstadiet som hon gått och väntat på hela
sommaren.
Eleven markerar nytt stycke både genom ny rad och indrag, men är ej
konsekvent
Den tiden på mellanstadiet hatar jag inte, men jag skulle
aldrig vilja vara där igen. Under den tiden så var jag inte speciellt
lycklig men jag var inte speciellt ledsen i heller. Men det var ändå
jobbigt att gå till skolan varje dag under nästan hela mellanstadiet, men
jag gjorde det ändå. Jag lätt dem inte vinna över mig; jag var starkare än
dem, tänker hon.
Men nu är jag glad över att den tiden bara är ett minne blått och jag
hoppas att aldrig mer kommer att behöva gå igenom samma sak igen.
Nu hör Sara klockan ringa, hon måste gå in, hon går sakta mot den stora
dörren.
Innan Sara kommer fram till dörren så ser hon någon som kommer fram sidan
om henne; det är en tjej i hennes egen ålder som ser ut att vara jätte
stöddig. Sara ser på tjejen, när tjejen märker detta så fräser hon vad glor
du på, Sara säger ingenting hon bra vänder bort sin blick från tjejen och
går in i byggnaden. När hon gör det så tänker hon: jag hoppas inte jag
hamnar i samma klass som henne för hon better sig precis som dem i hennes
gammla klass, och hon vill verkligen inte behöva gå igenom samma sak en
gång till.
När Sara har kommit in genom dörren så ser hon massa lärare som håller upp
olika papper med olika klassnamn. Det är en man som håller upp ett papper
där det står 7A med stor text, det är i den klassen som Sara ska börja i.
Det där är alltså en av mina nya lärare, tänker hon. Runt honom så står det
en massa elever, Sara känner inte igen någon av dessa (tjejen från dörren
står inte där), det beror nog mest på att Sara hade valt att gå på
högstadiet i en annan stadsdel än när hon hon gick på mellanstadiet.
Sara går fram mot klassen.
När hon nästan hade kommit ända fram till klassen så ser läraren på henne
och frågar om hon var Sara, hon gav en nick som svar.
Han sa då: välkommen, vi har väntat på dig, alla andra är redan här. Sedan
vände han sig om och sa med hög röst till hela klassen att följa följa
efter honom, och det gjorde de.
Sara kom sist in i klassrummet, hon tittad runt för att se om det fanns
någonstans för henne och sitta, och det fanns det, så hon satte sig där.
Det var bredvid en tjej. Tjejen såg ganska blyg ut precis som Sara var. Men
hon hälsade ändå och presenterade sig själv, hon hette Sandra, nästan som
mitt namn, tänkte Sara. Sandra log bara åt Sara.
I detta ögonblick förstod Sara att hon hade fått en vän som hon skulle
trivas bra med.
Och även om de andra i klassen skulle bette sig likadant som dem i hennes
gammla klass så skulle det ändå bli bättre nu, hon skulle må mycket bättre
tänkte Sara, för nu hade hon fått sin allra första bästa vän.

I vissa fall är det streck dragna mellan den raden som är innan ny rad
och den nya raden och det är svårt att veta om det är läraren eller eleven
som har korrigerat styckeindelningen i efterhand

Eleven har genremedvetande. Uppsatsen skildrar ett skolbyte i
novellform. Språk och formalia är OK, men några tempusbyten och
satsradningar stör läsningen. Jag saknar däremot ett resonemang kring
själva förändringen som skolbyte medför. G

Att byta skola och klass
Jag minns det nästan som igår, min tid på Främby skolan. Jag kan nästan
känna den kalla och rysande känslan när man andades in den kalla fuktiga
luften. Dör stod jag i ett led på den gråa, skrovliga sten trappan in till
det kalla stenhuset. Det var höst min första termin i ettan. Förut hade jag
ju bara gått i sexårsgruppen, det var inte riktig skola sa lärarna. Vi fick
gå in i klassrummet och sätta oss ner vid bord.
Man satte sig med de man kände från sexårsgruppen. Första året fick jag
lära känna mina klasskamrater. Jag såg upp till dem in trean, dem var stora
och farliga. Av tvåan minns jag inte så mycket.
Vi spelade bandy på gruset ute på skolgården och bollen rullade in under en
matbil som hade flaket nere. Johan sprang och strirrade på bollen så mycket
att han inte såg flaket. Han fick flakkanten på näsan och bröt till
näsbenet snett. Blodet bara rann och det var det äckligaste jag sett under
min tid i skolan. Några veckor senare råkade jag skjuta en setn på en ruta
så den gick sönder men ingen såg att det var jag och rutan blev bytt några
dagar senare. Våran lärare Ulla var mycket sträng och hade bra koll på oss.
Man fick inte prata och absolut inte busa.
Trean, nu var jag störst på skolan ingen att se upp till. Vi började läsa
Engelska och spelade fotboll på den nya fotbolls|planen. Jag blev avstängd
från gungorna en vecka för jag och Kasper (en kille i parallell|klassen)
hade hittat på en rolig lek där man gungade och kastade iväg sin sko så
långt man kunde. Denna lek blev förbjuden och det är anledningen varför jag
inte fick gunga på en hel vecka. Trean var ett år av väntan, snart skulle
det ske jag skulle inte längre kliva av bussen först. Snart skulle jag åka
hela vägen till Sävbyskolan.
Vi fick åka till Sävby skolan och kolla hur det skulle bli, vart vårat
klassrum låg och var man skulle äta o.s.v. Då visste jag inte att det
skulle bli de bästa skolåren i mitt liv. Så kom det, den sista
skol|avslutningen på Främby skolan. Där stod jag längst bak och sjöng
Ida’s’|sommarvisa. Då kände jag det snart skulle jag byta skola. Sommar
lovet tog slut och nu skulle jag åka till Sävby. Det blev ingen
klassdelning så där kände jag mig trygg, Eftersom de hade jag lärt känna på
Främbyskolan.
Någon ny hade börjat i vår klass men det märktes knappt. Vi var den
perfekta klassen, varje dag hade jag kul i klassen.
Fyran fick vi lärare som inte klarade av oss. Dem hade inte den rutinen som
Ulla hade. En lärare efter en annan byttes ut, vi var den stökigaste
klassen i hela mellanstadiet. På vintern började jag åka snowboard och
spela innebandy. Dessa sporter håller jag på med idag också.
Femman och sexan var ett stort kaos.
Vi hade fler vikarier än vad jag har fingrar. Vi jobbade aldrig på
lektionerna, förutom på SO-lektionerna där vi hade en sträng lärare. Bytet
från Främby till Sävby var spännande men det blev bättre än vad jag kunde
tro. Man tog bussen till skolan hade någon vikarie som inte visste vad vi
jobbade med så man stöka mest omkring. På rasterna var det lika som på
Främby, fotboll och bandy.
På matten sa lärarna att vi aldrig skulle klara oss i högstadiet eftersom
vi inte räknade nåt. En lärare sa att ni får inga betyg så ni behöver ju
inte jobba så mycket. Då jobba jag ingenting, det var dumt för jag behövde
kunnskaperna.
Inför Sjuan var det inte något skol-byte bara nya klasskamrater. Det var
också en stor skillnad att börja högstadiet. Nu blev man tvungen att jobba
mycket och göra alla läxor. Nya klassen blev rätt bra och jag fick gå i
samma klass som mina kompisar. Men den blev inte hälften så bra osm den jag
gick i. Där kände jag alla, visste allas intressen och jag var så trygg jag
någonsing kunde bli. Sjuan blev annorluna en ny miljö nu var man yngst
iegn, såg upp till dom äldre. Matten låg vi efter i vi kunde typ ingenting.
Mer läxor blev det men det gick rätt bra ändå.
Kommer nog inte ha så kul i skolan som jag hade i mellanstadiet.
Byta skola var inte så farligt mest kul att få träffa nya människor i
parallellklasserna.
Byta klass var sämre det var inte så bra i 6B men jag överlevde.

Mina skolår!

Min första lärare var bäst, BrittMarie hette hon. Hon pyntade klassrummet
med nallar och leksaker. Jag kommer ihåg första dagen i ettan, som om den
var i går. Jag klev in i klassrummet. Jag såg mej omkring och tänkte. ”Här
vill jag vara, här kommer jag att trivas. Jag vill aldrig här ifrån”. Men
sen kom den dagen och man blev stor skulle upp till trean. Skulle byta
byggnad och lärare. Läran hette Ann-Louise. Hon var också bra. Men ingen
som Britt-Marie. Ann-Louise var bra på piano och var rolig, skrattade och
hade kul med oss!
Men så en dag när jag gick i femte klass, kom jag till skolan och Ann-
Louise var inte där.
Det kom in en annan lärare som stod tyst i många minuter sedan sa hon:
– Nu är jag här, jag ska vara eran vikarie! Ann-Louise ligger på sjukhus.
Alla blev förskräckta.
Det gick 2 veckor och hon hade fortfarande inte kommit tillbaka. Efter 4
veckor så hade Ann-Louise gått bort. I cancer, Bröstcancer. Skulle aldrig
få se henne mer. Jag kommer ihåg henne så bra. Känns som det var igår! Men
tiden gick vidare och nu på högstadiet är allting bra och fridfullt.
Från sjunde klass när vi splittrades och blev en ny klass så är de bra.
Berätta minnen och intryck
Har många bra kompisar och så. Men de händer
nån gång ibland att jag tänker på henne.
För jag hade henne i 2 år. Och nu är hon helt borta!

Mina skolår
När jag började i ettan 94 så var jag en självsäker liten kille på 7år. Jag
kommer ihåg första gången jag satte min fot i vårat blivande, blommluktande
klassrum. Vi fick ta ett bokmärke ur en korg och sen sätta oss vid ett
likadant som låg på en bänk. När alla som skulle gå i klassen var samlade
med sina mammor och pappor så fick alla klart för sig att man inte fick
reta lilla flintskalliga Samuel. Sen gick dagarna på och jag blev bästa
kompis med busungen Kristoffer och Olle, Morsan kände Kristoffers farsa så
det var lätt att ta kontakt med honom. Jag var mest med Olle, varje’ dag på
fritids så spelade vi bandy, Kristoffer var jag med ungefär en gång per
vecka efter skolan. Det märktes i klssen att jag var självsäker, snabb blev
jag klassens ledare och klassens pluggis.
På lektionerna låg jag alltid först i alla böckerna och på rasterna hittade
jag alltid på något kul att göra. Jag hade väldigt höga krav på mig själv
igenom hela lågstadiet och en bit upp i mellanstadiet. Jag kunde inte
tillåta mig själv att inte vara bäst på allt. Varför det var så vet jag
inte, jag var nog lite rädd för fröken nu när jag blickar tillbaka. Ibland
började jag grina när jag inte fattade något, eller hade några fel. Jag var
en perfektionist på lektionerna men på rasterna var jag inte lika snäll och
beskedlig. Vi mobbades ofta Kristoffer jag och Olle. Våra offer var Enar en
liten kille som hade en alkoholiserad farsa, om något luktade illa så var
det han som hade släppt sig, Efter skolan fick han ibland spö bakom
toaletten i korridoren. Jag var rädd för att få skäll så jag stod istället
och sa vad dom skulle göra, T.ex sparka på honom. En hemsk sak var att inte
lärarna gjorde någonting.
Jag minns när Enar låg och grät i korridoren när en lärare gick förbi. Hon
undrade vad som hade hänt och vi svarade att han hade ramlat, Hon köpte det
och gick vidare. På lektionerna hände det heller ingenting även fast alla
satt och skrek och hånade Enar och Gabriella. Gabriella tjejen från
spanien, som Kristoffer sprang ikapp efter skolan och slog i magen. Eller
pös hennes cyckel och kastade in den i taggbuskarna.
Lärarna märkte aldrig den här mobbingen även fast den utspelade sig framför
ögonen på dom. Såhär höll det på fram till trean ungefär. Då började
Moström i våran klass. Innan vi hade sett honom för första gången så
frågade vi oss om vi skulle mobba honom. Olle och Kristoffer sa JA! men jag
sa ner vi kollar om han är schysst först. I skolan satt han tyst hela
första dagen, men på fritids så kom han till mig Olle och mig och pratade
om vanliga spelkort med nakna tjejer på.
Vi tyckte att han var häftig och han fick vara med oss och leka.
Vi märkte på en gång att han var en stjärna på allt, Han kastade längst av
alla och var bäst på att hoppa hopprep och han blev snabbt populär.
En annan grej som hjälpte till mycket var att han ljög mycket. Han sa till
alla att han var miljonär och att hans mamma hade en Ferrarri.
Alla ville såklart vara med miljonären och Moström och jag blev bra vänner.
Vi tävlade alltid på rasterna men han slog mig i det mesta förutom i att
plugga, även om han försökte.
Men Moström var störd av att alla jämt ville vara med mig tror jag, så han
började snacka massor med skit bakom min rygg. Han vände Kristoffer och
några till emot mig Och det blev som två läger jag och Olle mot Kristoffet
och Moström. Det var inget jätte allvarligt jag brukade forfarande vara med
Kristoffer utanför skolan men i skolan var vi fiender. Moström retades
alltid och jag sa till lärarna. Dom sa att jag skulle ge tillbaks. Jag
samlade ihop alla i klassen och vi gick tillsammans fram till Moström och
retade honom.
Han började gråta jätte mycket och sprang iväg, alla hyllade mig. Han höll
sig lugn ett halvår sen flyttade Olle och Moström började gå på mig igen.
Men nu var jag ensam.
Jag var smått utfryst halva fyran femman och sexan. Det var värst från
halva fyran till halva femman då hade jag bara Olle som min enda vän.
Men från halva femman till halva sexan började jag vara med Kristoffer
igen. Vi umgicks i stort sett varje dag i ett och ett halvt år.
Jag började busa på lektionern och insåg att skolan inte var allt längre.
Moström började se mig som ett hot och började försöka mobba eleven har
skjutit in ”mobba”
mig, han lyckades halvt. Men han fick inte med sig nån
ingen stod heller på min sida. Inte ens Kristoffer. Han sa att allt jag
gjorde var fel och jag kunde inte försvara mig. Jag gjorde trixen på
skateboarden fel, hade köpt fula skate skor m.m. Men min relation med
Moström var mystisk.
I vissa perioder i sexan så var vi nästan bästa vänner i andra mobbade han
mig. Ibland gick vi hem till han efter skolan och åt glass och pratade om
tjejer sen gick vi ut och skatade och hade as trevligt. När vi senare fick
välja vilka vi ville gå på högstadiet med så bestämde jag Moström och
Kristoffer att vi ville gå med varandra. OK sa jag och skrev enbart
Kristoffer på lappen. Jag ville absolut inte gå 3 år till i skolan med
Moström. Men det blev så ändå. Men jag kan inte säga att jag blev besvärad
av honom i sjuan. Han skaffade nya kompisar och nya mobboffer och jag lika
så. Men jag gjorde ett misstag.
Jag såg ner på alla och små mobbade alla som senare skulle komma att bli
mina polare. Det har gjort att jag inte är så när vän med någon i min klass
annan än Kristoffer. Jag umgås och har kul med alla i klassen i skolan men
på fritiden umgås jag inte så ofta med nån. I sjuan var det nära att jag
tappade kontakten med Olle också. Vi hade inte hörts av på ett halvår när
han ringde mig. Efter det har vi träffats minst 2 gånger i månaden. En av
dom nya nära vännerna som jag fick i nya klassen var Antonio eller Ante.
Ante och jag var båda mycket förtjusta i dataspel och fick ett gemensamt
intresse. Vi satt bredvid varandra på nästan varje lektion genom hela
högstadiet. Och på rasterna åkte vi ganska ofta hem till honom och spelade
dator. I mitten av åttan så slutade Moström i våran klass, jag tyckte
varken det var skönt eller jobbigt. Jag brydde mig helt enkelt inte. I
åttan började våran klass bli riktigt skön. Jag tror knappt man kan få en
bättre klass. Sen så har det hållt i sig så hela nian också. Det kommer
kännas tugnt att lämna den här klassen och börja på gymnasiet.
Jag kommer sakna hur vi har skojat med alla lärare, hur vi har drivit med
allt och alla, det är sorgligt att det måste ta slut, Jag kommer sakna
lättjan i grundskolan. Genom åren har jag både mobbat och själv blivit
mobbad vilket har gett mig nyttiga insikter.
/Johan

Mina skolår.
Lågstadiet. Det var här allt startade.
Här träffade jag kamrater som jag nu har känt i flera år. Vissa kommer jag
nog känna i flera år till.

Jag kommer ihåg lite grand från första dagen. Alla satt i en ring och sa
sitt namn, en i taget. Många namn visste jag redan från dagis.

I tvåan bröt jag mitt högra ben. Straxt över knät. Jag och mina vänner hade
lekt kull. Det gick lite vilt till, och det slutade med att personalen på
sjukhuset kom till min sjuksäng och sjöng ”Ja må han leva”. Japp, detta var
dagen innan min födelsedag.

Trean kommer jag inte ihåg så mycket ifrån. Klass 3d splittrades (vi gick i
3e), så vi fick tillskott på klassen. Av de jag kommer ihåg var det Kalle,
Anders och Cornelia.

Mellanstadiet känndes som ett enda långt skolår.
Under åren fick jag ett par nya vänner. Men det var dock också några som
lämnade klassen.

Jag tänkte och funderade mycket under mellanstadiet. I fyran tänkte jag
ofta på hur mycket kvar av skolan jag hade. Fem skolår. Den yngre av mina
äldre bröder, Fredrik, pratade ofta om gymnasiet. Fem skolår plus gymnasiet
blev det plötsligt.

Det var under mellanstadiet vi åkte på kanotresa. Jag kommer ihåg när
Johans farsa knuffade Emir så att han föll i vattnet. Ett fåtal gånger har
jag skrattat så mycket.

Nu började det närma sig högstadiet. Jag tänkte dock inte så mycket på det.
Jag började känna mig säker på livet.

Högstadiet… Här kan man snacka om förändringar. Helt nya lärare, nya
klassrum, skåp, kiosk och en massa prov.

Från sjuan är de starkaste minnen från sommaren. Varje lunchrast gick man
till Ica och köpte en liten påse godis. Det var också då vi började att
spela fotboll på rasterna.

Jag började tänka mer på framtiden och vad jag ville bli när jag är stor.

I åttan fick vi ytterligare tillskott till klassen: Edvin och Markus. Jag
kan garantera att högstadiet inte ens skulle vara hälften så roligt utan
dem.

Nu när jag går i nian så brukar jag tänka tillbaks på grundskolan | vänner
och upplevelser. Det känns ledsamt att jag kommer att lämna grundskolan,
men jag har nya saker som väntar på mig där ute i livet.

Att byta skola.

Det började så här.

Jag började skolan när jag var sju år, jag var mycket närvös den dagen. För
jag kommer mycket väl ihåg den.
Båda mina föreldrar följde med mig när jag skulle gå till skolan för första
dagen i mitt liv. Det var många barn som stod där och väntade på skolgården
den dagen. Sedan så kom tre stycken lärare ut och sa,
– Hej och välkomma hit.
Sedan så ropade dom upp

en sida saknas

år och man började fyran, och det var på stora sidan av skolan.
Då så fick jag ännu en ny lärare och hon hette Karin Svensson.
Henne hade jag till jag slutade sexan.
En dag i femman när jag kom hem från skolan så sa min mamma att hon hade
träffat en ny kille.
Min mamma och pappa skilde sig när jag gick i tvåan. Jaha tänkte jag och
undrade vad det var för kille hon hade träffat.
Det gjorde jag.
Sedan så blev det sommarlov och vi flyttade, det känndes tungt mycket
tungt, att flytta i från alla kompisar.
Men jag sa till dom att vi fick fara och hälsa på varandra.
Men nu när jag går i nian så har jag bara en kompis kvar som jag håller
kontakten och det är synd.
Det blev för stort avstånd så man tappade dom nästan på en gång.
Själv så om jag tänker efter så är det ganska bra om alla flyttar, för då
binder man nya kontakter.
Men man vänjer sig efter ett tag.
Men nu om jag tänker tillbaka så är jag glad över att mamma träffat en ny
kille. För att hon och pappa bråkade hela tiden på slutet.
Ja så triffs jag faktist här, där jag bor nu.
Man har ju träffat killar och kompisar som man nog inte hade träffat om vi
inte hade flyttat. Snart så är det dags att byta skola igen då. Men då
byter man för att börja gymnasiumet.
Det är ju nästan ett måste att byta då.
Det kommer att bli roligare än vad jag tror att det kommer att bli, eller
jag hoppas i alla fall det. Då får man ju ännu fler nya kompisar än vad jag
har eller jag hoppas det i alla fall.
Men man vill ju ändå ha kvar dom som man har nu.
Det var så det blev när jag bytte skola.